Gefleborgs Sågverks Bolag från början av 1850-talet. I november 1852 ombildades bolaget till aktiebolag och blev Gefleborgs Sågverks Actie Bolag. Investerarna kom framförallt från England under ledning av Pontus Kleman som bodde i England.
På hösten samma år kunde de förvärva ett pappersbruk och ett vattendrivet sågverk i Bergvik, strax utanför Söderhamn. Som ett resultat av detta ändrades också bolagsnamnet till Bergviks Sågverks AB.
De första direktörerna i bolaget var tre stockolmsgrosshandlare samt häradshövding Walfrid Enblom som också blev bolagets förste disponent åren1853-1857.
År 1854 inleddes arbetet med att utöka verksamheten med ett sågverk i Ala, beläget vid kusten en bit utanför Ljusne. Året därpå kunde den nya ångsågen tas i drift, vilken blev den första i Hälsingland och den sjunde i Sverige.
Engelska ägare
Bergviks sågverks största fordringsägare från London, T.M. Weguelin och firman J. Thomson, T. Bonar & Co hade vid det laget redan tagit bolagets anläggningar och aktier och som garanti förvärvades även resterande tillgångar. T.M. Weguelin var också huvudägare i bankirfirman.
1876 bildades ett nytt bolag, Bergvik och Ala AB av de nya ägarna av sågen. Då hade redan en fabrik för tillverkning av sulfitmassa sedan två år tillbaka varit i drift i Bergvik. Sulfitfabriken kom att vara den första i sitt slag i världen. Verksamheten kom under de följande åren utökas med uppköp av flera sågverk.
Ombud för Weguelin i Sverige blev Carl Fredrik Liljevalch d.y.. som skulle få stor betydelse för såväl Bergviks som Sveriges industriutveckling, främst inom skogen och malmen samt järnvägsbyggande. Platschef i Bergvik var Uno Ulin. Två efter Weguelins död år 1885 ombildades företaget till Bergvik och Ala Nya AB.
Bergvik och Ala Nya AB
År 1890 förvärvades av Hamrångeverken, som tillförde bolaget 24 000 hektar skog. 1897 förvärvades 91 000 hektar skog samt sågverk och snickerifabrik i Askesta med tillhörande lastageplats i Sandarne från James Dickson & Co. Med köpet följde även Marma–Sandarne Järnväg (nedlagd 1970–1975). Tillgångarna inordnades året därpå i ett helägt dotterbolag till Bergvik & Ala AB med namnet Sandarne AB.
Sulfitfabriken i Bergvik kom med tiden att bli gammalmodig, och nedlades därför 1897 för att ersättas av en ny i den närbelägna orten Vannsätter sex år senare. Samma år byggdes också det första vattenkraftverket i Bergvik. År 1911 inleddes även tillverkning av sulfitsprit. År 1916 lades sågverket i Bergvik ned.
Handelsbanken
Vid samma tid började de brittiska aktieägarna sälja sina aktier som till stor del plockades upp av Svenska Handelsbanken. Under åren 1917–1920 byggdes sågverksrörelsen ut i Ala. Detta ledde till att verksamheten i Askesta avvecklades parallellt med brädgården, hyvleriet och snickerifabriken först. Sågverket lades slutligen ned 1920. Sandarne AB fusionerades med moderbolaget.
I Sandarne uppförde bolaget därefter en sulfatfabrik under åren 1919–1921 som först hade en kapacitet på 15 000 ton kraftmassa per år. 1921 fanns det 2 000 anställda i företaget. Styrelsen bestod av C. Frisk (ordf.), R.O. Dymling, O. Francke, J.M. Sörensen och V.H.S. Tham (VD).
Verksamheten i Sandarne utökade 1930–1931 med en mindre fabrik för destillation av råtallolja. Denna byggdes ut i flera omgångar under 1930- och 40-talen för att omfatta även tillverkning av lackhartser, alkydprodukter m.m. Under 1900-talet byggdes vattenkraften ut ytterligare.
Wallenbergs
Under 1950- och 60-talen på de kemiska industrianläggningarna i Sandarne. 1960 hade företaget 2 300 anställda. År 1966 bytte Handelsbanken Bergvik och Ala mot Wallenbergägda Wifstavarfs AB. Därigenom kom bolaget hädanefter att tillhöra Wallenberggruppen. I samband med att Ström-Ljusne AB förvärvades 1967 kom en del nya verksamhetsområden in i företaget, exempelvis kättingtillverkning. Företaget återtog också namnet Bergvik & Ala AB. 1972 hade företaget 2 700 anställda.
1975 förvärvade Stora Kopparbergs Bergslags AB aktierna i Bergvik & Ala AB. Namnet Bergvik & Ala AB upphörde 1985. Bergviks sulfitfabrik i Vannsätter lades ned 1979 och Sandarne sulfatfabrik vid årsskiftet 1991/1992.
Stora Kopparbergs Bergslags AB kom senare att förenas med det finska bolaget Enso-Gutzeit Oy och går nu under namnet StoraEnso AB. Vattenkraftverken och eldistributionen såldes vid den här tiden till det finska bolaget Fortum. Under senare delen av 2010-talet övergick den regionala nätdriften till Ellevio och underhållet till Bilfinger. Skogsförvaltningen har omstrukturerats vid flera tillfällen.
Sandarnefabriken för tillverkning av råtallolja blev först en del inom Arizona Chemical, sedan inom Kraton-koncernen. Av Bergvik och Ala:s gamla tillverkningsenheter finns dessutom Ala sågverk kvar inom StoraEnso-koncernen.
Källor:
- Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
- Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
- Svensk Industrikalender 1921
Läs mer:
- Den svenska skogen – Marma-Långrörs AB
- Om den svenska skogen – Olof Wijk & Co
- Den svenska skogen – James Dickson & Co
- Den svenska skogen – Kopparfors
- Om den svenska skogen – Wifstawarfs AB
- Den svenska skogen – William Olsson
- Den svenska skogen – Unander-Scharin
- Om den svenska skogen och Handelsbanken
- Den svenska skogen – Kramfors AB
- Den svenska skogen – Enhörning och Kubikenborg
- Om den svenska skogen – Hammarberg och Sunds AB
- Den svenska skogen – bröderna Hedberg
- Den svenska skogen – Strömnäs och Nensjö
- Om den svenska skogen – Dynäs och Svanö
- Den svenska skogen – träbaronen Bünsow
- Den svenska skogen – Storjohann och Billerud
- Om den svenska skogen – Hedbergs Forss AB och Björkå AB
- Den svenska skogen – Versteegh och Graningeverken
5 svar på “Den svenska skogen – Bergvik & Ala”