År 1854 ingicks ett kontrakt om sågverksrörelse vid sjön Marmen på initiativ av Per Henrik Widmark och under medverkan av finansiärerna Johan Gustaf Brolin och Carl Johan Schöning i Söderhamn. Efter att ångsågverket startats 1855/56 blev Marmaverken en livaktig industriort och befolkningen mångdubblades. Brädgården fanns dock i Söderhamn.
År 1856 ombildades rörelsen till aktiebolag, Marma Sågverks AB, och blev därigenom det första dylika i Sverige inom trävarubranschen. I början av 1880-talet tillverkades nära 60 000 kubikmeter sågat virke per år och ungefär de volymerna producerades ända till sekelskiftet, men bolaget fick efterhand problem med överavverkning samtidigt som kostnaderna för skogsinköp steg betydligt.
Långrörs AB
År 1853 inrättade brukspatron L.M. Wærn en så kallad bjälkgrop i Jernkällsviken. Därifrån exporterades genom handelsbolaget Olof Wijk & Co. i Göteborg bjälkar till utlandet. I början av 1860-talet övertogs rörelsen av konsul Carl Fougt (1827–1896) i Söderhamn som 1864 lät uppföra Långrörs ångsåg på platsen. År 1873 tröttnade Fougt och överlät från 1874 verksamheten till Olof Wijk & Co.
Sågen var lönsam under hela 1800-talet och 1900-talets första decennium. Efter att 1894 ha brunnit ned till grunden och uppfördes året därpå en ny såg. År 1896 ombildades rörelsen till Långrörs AB.
Sulfit AB Ljusnan
I samarbete med Långrörs AB, Ljusne-Woxna AB och AB Adolf F. Hillman i Söderhamn bildades 1906 Sulfit AB Ljusnan. Detta bolag startade år 1908 massatillverkning i Vallvik.
Sulfitfabriken i Vallvik kompletterades 1918–19 med en sulfitspritfabrik. Investeringarna blev dock kostsamma och Sulfit AB Ljusnan, vilket då dominerades av Långrörs AB överlevde 1920-talets lågkonjunktur endast genom stöd från Skandinaviska Kredit AB. Efterhand köptes de övriga intressenterna ut och från 1933 ägdes Sulfit AB Ljusnan helt av Långrörs AB.
Marma Sågverks AB
På en bolagsstämma 1914 avskedades Marma Sågverk AB:s verkställande direktör Gustaf Brolin, son till grundaren Johan Gustaf Brolin. En helt ny ledning tillsattes, men denna hade knappast hunnit tillträda innan Långrörs AB, ägt av Göteborgsföretaget Olof Wijk & Co. övertog aktiemajoriteten i bolaget. Efter detta byggdes byggdes en helt ny såg i Marmaverken åren 1914-16.
1920 var koncernen en av Sveriges 20 största sågverksföretag och en av de 20 största tillverkarna av sulfitmassa. Långrörs AB hade 250 anställda och Marma Sågverks AB 400. Totalt 650 anställda i koncernen. Sulfit AB Ljusnan hade 175 anställda. Styrelsen i moderbolaget Långrörs AB bestod av Hjalmar Wijk (ordf och VD), Bertil Wijk och C.G.Platen. I Marma Sågverks AB var C.G. Platen styrelseordförande, Hjalmar Wijk styrelseledamot och VD, Bertil Wijk och E.G. Thunberg styrelseledamöter.
Till följd av svåra ekonomiska problem under efterkrigskrisen 1920–21 tvingades Olof Wijk & Co att året därpå dra sig ur Marma Sågverks AB, vilket övertogs av Skandinaviska Kredit AB. Banken omorganiserade bolaget, som kom att omfatta även Adolf Ungers Industri AB i Lottefors, ett företag med anor från 1753.
Huvudkontoret förlades till Söderhamn och Gerard Versteegh blev ny verkställande direktör medan Hjalmar Wijk förblev styrelseordförande. Med hjälp av de goda konjunkturerna kunde företaget expandera och i Vallvik fördubblades kapaciteten till ca 50 000 ton sulfitmassa 1925–26.
Marmaverken
1927–28 anlades en av Europas största sulfatfabriker i Marmaverken med 350 anställda och en årskapacitet på 70 000 ton. Man började även tillvarata biprodukterna från massan och byggde 1932 -33 destillationsanläggningar för terpentin och rå tallolja.
På grund av arbetskonflikter vid Marmabolaget låg produktionen vid den nya sulfatfabriken tidvis nere, men under 1930-talet ökade efterhand produktionen. Det var också en strejk vid Marmaverken som ledde till den demonstration som besköts av militären i Ådalen 1931.
Lönekonflikt
Sommaren 1930 utbröt en konflikt om lönesänkningar vid Marmaverkens sulfatfabrik i Hälsingland där arbetsledningen meddelat att de gällande avtalslönerna skulle sänkas ytterligare med 4 öre i timmen, från 1 kr och 18 öre till 1 kr och 14 öre i timmen. Dessutom skulle andra arbetsvillkor försämras. Arbetarna protesterade men utan resultat. I början av oktober 1930 gick de därför ut i strejk.
Våren 1931 var sulfatfabriken och bland annat Graningeverkens fabriker stängda av strejk. Då ingen förändring av löneläget skedde utbröt på olika håll under våren 1931 sympatistrejker, bland annat vid Graningekoncernens sulfat- och sulfitfabriker vid Sandviken och Utansjö i Ådalen. Sympatiåtgärderna mot det sistnämnda berodde på att Graningeverken ägdes av Gerard Versteegh med familj. Han var också VD i Marmaverken.
Ådalen 31
För att lasta lagrad pappersmassa anskaffade Gerard Versteegh, genom Ångermanälvens stuveribolag ett 60-tal strejkbrytare, förutom professionella strejkbrytare bland annat studenter. Dessa rekryterades från en särskild organisation som redarföreningen finansierade. Den ansvarade för att rekrytera strejkbrytare och transportera dem.
Strejkbrytarnas ankomst till Sandvikens sulfitfabrik den 13 maj väckte en oerhörd ilska. De strejkande arbetarna anordnade samma dag ett protestmöte i Kramfors varefter de tågade till Sandviken. Där angreps och hotades strejkbrytarna. Den 14 maj var det oroligheter både i Sprängsviken och Lunde där militärer förlades för att skydda strejkbrytarna. Samma dag sköt militären mot en en fredlig arbetardemonstration i Lunde. 5 personer dog. Det är dessa händelser som kallas Ådalen-31.
Marma-Långrörs AB
Efter en 1932–33 genomförd finansiell sanering och omorganisation ombildades Marma Sågverks AB 1933 till Marma-Långrörs AB. Detta bolag blev därefter moderbolag i den nya koncernen. Versteegh lämnade 1932 posten som verkställande direktör och ersattes av Herman Möller. År 1945 blev Ludvig Lundquist ny verkställande direktör för att 1950 efterträdas av Gösta Luthman .
År 1960 köpte Korsnäs AB samtliga aktier i Marma-Långrörs AB och 1964 bildades Korsnäs-Marma AB. Under 1960-talet skedde betydande moderniseringar och rationaliseringar i Marmaverken och Vallvik. Under perioden 1965–68 valde dock Korsnäs-Marma att expandera sulfattillverkningen vid Korsnäsverken i Gävle och där bygga en enhet för säckpapperstillverkning. Dessutom såldes Vallviks sulfitfabrik till NCB år 1968. De huvudsakliga investeringarna skedde därefter vid Korsnäsverken, där produktionen ökades avsevärt.
I början av 1970-talet meddelade Korsnäs-Marma AB att en nedläggning i Marmaverken var att vänta. År 1975 las brädgården i Söderhamn ner, 1977 blekeriet i Marmaverken och två år senare sileriet och pappsalen. År 1985 stod det klart att all verksamhet i Marmaverken skulle upphöra, vilket skedde 1989.
Delar av texten från Wikipedia.
Källor:
- Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
- Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
- Svensk Industrikalender 1921
Läs mer:
- Om den svenska skogen – Olof Wijk & Co
- Den svenska skogen – James Dickson & Co
- Den svenska skogen – Kopparfors
- Om den svenska skogen – Wifstawarfs AB
- Den svenska skogen – William Olsson
- Den svenska skogen – Unander-Scharin
- Om den svenska skogen och Handelsbanken
- Den svenska skogen – Kramfors AB
- Den svenska skogen – Enhörning och Kubikenborg
- Om den svenska skogen – Hammarberg och Sunds AB
- Den svenska skogen – bröderna Hedberg
- Den svenska skogen – Strömnäs och Nensjö
- Om den svenska skogen – Dynäs och Svanö
- Den svenska skogen – träbaronen Bünsow
- Den svenska skogen – Storjohann och Billerud
- Om den svenska skogen – Hedbergs Forss AB och Björkå AB
- Den svenska skogen – Versteegh och Graningeverken
5 svar på “Den svenska skogen – Marma-Långrörs AB”