Hörnefors bruk anlades 1775 av handelsmannen Olof Bjur från Umeå, som sedan tidigare ägde det finbladiga sågverket i Håknäs något längre söderut. Bjur hade 1774 ingått avtal med byamännen i Hörne om att få utnyttja en av de nedersta forssträckorna i Hörnån för att driva en järnindustri.
Som ersättning erhöll Hörne byamän 300 daler kopparmynt samt löfte om att få leverera träkol till marknadsmässigt pris – bruket hade till en början inga egna skogar.
Medfinansiärer i projektet var lantmätaren Jonas Edvard Törnsten och inspektoren Johan Rothof. Bjur ägde fem tolftedelar, Rothof lika mycket och Törnsten två tolftedelar.
När avtalet med byamännen var färdigt ansökte intressenterna om privilegium för en räckhammare för smide av stångjärn samt två knipphamrar för smide av mindre dimensioner. Produktionen beräknades bli 150 skeppund. Detta beviljades av bergskollegium i februari 1775.
Manufaktur
Verksamheten i Hörnefors bestod till att börja med av manufaktur, det vill säga produktion av smärre järnvaror såsom spikar, hästskor, yxor, liar och beslag. Ämnesjärnet hämtades från Västerås och Gävle.
Mästersmed blev en man vid namn Öberg från Torshälla som tidigare varit verksam vid Utansjö bruk men som flyttade till Hörnefors med sina söner, som även de var smeder. Produktionen var så omfattande att den räckte till för manufakturbehovet i hela Västerbotten och Ångermanland.
Redan efter något år avled verkets grundare, Olof Bjur. Hans andel övertogs av handlanden Erik Esberg från Umeå, och efter ytterligare några ägarbyten förvärvades hela verksamheten av firman Esberg & Grahn, som nu även tagit över Bjurs sågverk i Håknäs.
Järnbruk
Eftersom manufakturverket i Hörnefors var mycket lönsam bestämde sig ägarna för att utvidga verksamheten till ett regelrätt järnbruk genom att anlägga en stångjärnshammare och en masugn. Tillstånd till detta beviljades 1788. Kort därefter anlades även ett finbladigt sågverk vid bruket och avtal träffades med bönderna i Hörne om timmerleveranser.
År 1790 trädde Umeåköpmannen Zachris Åberg in som intressent jämte sin svåger Mårten Grahn och firman bytte namn till Åberg & Grahn. De var även ägare till Strömbäcks glasbruk. Under deras tid anlades Hörnefors brukskyrka. År 1802 fick bruket egna skogar omfattande ett och ett fjärdedels mantal kronoallmänning.
Till följd av Napoleonkrigen upphörde den svenska järnvaruexporten till England nästan helt från och med 1806, och hela den svenska järnindustrin drabbades av stora svårigheter. Hörnefors bruk blev dessutom plundrat och eldhärjat 1809 i samband med slaget vid Hörnefors. Först 1816 kunde bruket gå upp till full drift igen. Därefter blev tiderna åter sämre och 1833 gick firman Åberg & Grahn i konkurs.
Stångjärn
Efter konkursen köptes Hörnefors bruk 1836 av Karl R. Roth i Stockholm. Denne lade ned manufakturverket och satsade på en utvidgad tillverkning av stångjärn. På 1850-talet övertogs bruket av andra intressenter från södra Sverige, först A.G. Andersson och därefter P. Rosenwall. Det hade nu blivit olönsamt att framställa stångjärn av tackjärn som köpts söderifrån, varför det krävdes nya investeringar.
År 1858 anlades ett stångjärnsvalsverk och tre lancashirehärdar tre kilometer uppströms den befintliga anläggningen, vid den plats som ännu kallas för Övre bruket eller Hammartorp. År 1860 tillkom en masugn vid Nedre bruket för egen tillverkning av tackjärn.
Hörnefors AB
För att skaffa fram kapital till den expanderande verksamheten bildades 1865 Hörnefors AB med grosshandlare Edwin Willerding i Göteborg som den mest inflytelserike aktieägaren. Övriga aktier ägdes av stadsmäklaren H.W. Ström och grosshandlaren Karl Sivenius.
Under denna epok ökades tillverkningen av tackjärn samtidigt som en vällugn, ett valsverk och ett finvalsverk uppfördes. Manufakturtillverkningen återupptogs och ett gjuteri tillkom. Verksamheten blev ändå inte lönsam, bland annat till följd av de svåra nödåren 1866–1867. 1868 gick Hörnefors AB i konkurs.
Hörneå AB
År 1870 inköptes bruket av grosshandlaren J. E. Francke i Stockholm som bildade ett nytt bolag, Hörneå AB. Knappt hade de nya ägarna börjat sin verksamhet förrän stångjärnsverket brann ned den 14 juli 1872. Det dröjde till 1878 innan det var igång igen. Tillverkningen i masugnen fortsatte däremot utan avbrott.
År 1880 uppgick tillverkningen till nära 38 000 centner tackjärn, drygt 16 000 centner stångjärn samt 600 centner manufaktur. Dessutom producerade brukets vattensåg årligen 500–1 000 standards.
Under 1880-talet försämrades lönsamheten för de flesta järnbruk i Övre Norrland, så även i Hörnefors. Masugnen nedlades 1889, stångjärnsverket 1894, vällugnen och valsverket 1898 och manufakturverket 1902. Därmed var det slut med Hörnefors järnbruk.
Hörneå AB förfogade emellertid över betydande jord- och skogsegendomar utmed Hörnån. Av denna orsak köptes det 1903 av Frans Kempes Mo och Domsjö AB, som 1895 etablerat sig i trakten genom ångsågen på Norrbyskär. Genom köpet av Hörneå AB vidgades råvarubasen för sågverket på Norrbyskär väsentligt.
Kempes fackföreningsmotstånd
Frans Kempe var en stark motståndare till fackföreningar:
”-Arbetslönerna hafva stigit, hvilket jag med glädje sett, men i själfva verket är det mycket svårt att afgöra i hvad mån löneförhöjningen beror på det sista årtiondets stora företagsamhet inom alla områden eller på landsorganisationens ingripande.”
”-Arbetsförtjänstens öfverskott har slukats af strejker, lock-outer och bidrag till stridskassor. Jag känner mig ej ens viss om, att ledarne verkligen önska, att arbetarne förtjäna så mycket som möjligt, eftersom de angripa äfven sådana arbetsgifvare, som lämnar sin arbetare högre förtjänster, än landsorganisationen kan förskaffa.”
”-Med den fria viljans rätt sluta sig arbetaren till landsorganisationen; med samma fria viljas rätt vägrar arbetsgifvaren att antaga dessa organiserade arbetare”.
Gul fackförening
Han inställning tvingade arbetare att lämna fackföreningen och de som inte gjorde det avskedades:
Med risk att bli av med sitt arbete begärde många arbetare utträde ur ”landsorganisationen”. Kempes fortsatta konflikt fokuserades på en allt mindre skara av arbetare. Boken Hörnefors Historia berättar att:
”E.J. Norgren betraktades som en av de värsta bråkstakarna, detta ej minst mot bakgrund av att han tidigare tjänat konung och fosterland som stamanställd vid dragonregementet i Umeå.”
Johannes Norgren avskedades. Så förblev det under ganska lång tid, trots att en ”statens förlikningsman” inkallades. Avskedande gällde ”Norgren och hans olycksbröder”.
[…]
Under 1910-talets storstrejker fortsatte arbetet i Hörnefors och arbetarna accepterade sänkta löner. Landsorganisationen förklarade att fackföreningen i Hörnefors skulle upplösas eftersom man inte anammat strejkkravet. Istället för ”fackföreningen” bildades en ”lokalförening i stil med Domsjö”, som boken Hörnefors Historia kallar det. Kempe var glad åt detta. Johannes Norgren fortsatte att opponera sig på sitt håll och beskrevs fortsatt som ”den värsta bråkstaken”.
Det jordbruk som drevs av Hörnefors bruk fanns kvar fram till 1925 och försörjde bland annat arbetarna på Norrbyskär med mjölk.
Sulfitfabrik
Hörnefors vattensåg var då fortfarande i drift med två dubbla sågramar och en produktion på upp emot 2 000 standards per år. Sågen drevs till en början vidare av Mo och Domsjö, men tillverkningskostnaderna var högre än vid ångsågarna och verksamheten lades därför ned i slutet av 1903. Året därpå började Frans Kempe i stället planera för en sulfitfabrik i Hörnefors.
Sulfitfabriken togs i drift 1906 med till en början tre kokare. Många av dem som fick anställning vid fabriken hörde till de bofasta gamla smedsläkterna. Merparten var dock nykomlingar som fick flytta in i hastigt uppförda, stora arbetarkaserner i anslutning till fabriken.
Sulfitfabriken blev den helt dominerande arbetsgivaren i Hörnefors under större delen av 1900-talet.
NCB
År 1961 sålde Mo och Domsjö AB fabriken till NCB. Den lades ned den 4 februari 1982. Nedläggningen skildras i boken ”Ingen grå massa” av Roland Samuelsson. Efter nedläggningen har lokalerna byggts om och anpassats i kommunal regi och har fungerat som företagshotell med namnet Hörnefors Företagscentrum.
Delar av texten från Wikipedia.
Läs mer:
- Ägarutredningen – Kempe/Carlgren
- Koncentrationsutredningen – Kempe
- Kempe
- Den svenska skogen – Mo och Domsjö AB
- Om den svenska skogen – Gideå & Husums AB
- Den svenska skogen – Wilhelm Röhss & Co
- Den svenska skogen – Ljusne-Woxna AB
- Om den svenska skogen – Ströms Bruks AB
- Den svenska skogen – Bergvik & Ala
- Den svenska skogen – Marma-Långrörs AB
- Om den svenska skogen – Olof Wijk & Co
- Den svenska skogen – James Dickson & Co
3 svar på “Den svenska skogen – Hörnefors”