Jan Pehrsson

Inlägget är del 5 av 12 i serien Det sena 1900-talets fastighetspekulanter

Marcus Wallenberg som sålde första Strand Hotell och sedan sålde Stockholms Ångslups AB till Jan Pehrsson år 1981. Med det inträdde Pehrsson i den svenska allmänhetens medvetande. Han blev en fastighetsspekulant med Wallenbergs godkännande. Pehrssons karriär som fastighetsklippare hade dock börjat i början av 1970-talet och hans karrär som affärsman mycket tidigare än så.

Jan Pehrsson föddes 1931 och fadern ägde en framgångsrik reklambyrå, Tessab Annonsbyrå AB. Senare fick han en styvfar med flera företag i sko- och textilbranscherna. Dessa företag övertogs av Jan Pehrrson men i slutet av 1960-talet kom företagen på obestånd på grund av bristande efterfrågan. Två av företagen gick i konkurs, det tredje lade ner sin verksamhet och Pehrsson dömdes för bokföringsbrott. Kvar stod han med en fastighet i Bromma. Han lyckades sälja en del mark till grannen, skogsföretaget NCB som hade ett lager på platsen och byggde om sin fastighet till industrihotell för pengarna. I försöken att finna hyresgäster kom Jan Pehrsson i konkat med fastighetsbranschen via den mäklare han anlitade.

Han köpte sitt första hus strax därefter, i Bromsten, men beslutade samtidigt att inte delta i den verksamhet som exempelvis Adam Backström sysslade med, snabba köp och föräjlningar av bostadsfastigheter. Inte heller deltog han i den verksamhet som andra fastighetsägare som Mörtstedtsysslade med, omvandling av innerstadslägenheter till andelslägenheter (ägarlägenheter). Istället gjorde han liknande affärer med kommersiella fastigheter som renoverades vilket möjliggjorde större hyresintäkter. Han gjorde det också till en konst att utnyttja olika avdrag för räntor osv så att han faktiskt aldrig betalade någon skatt.

Tillsammans med tre höga Åhlénschefer, Rune Höglund, Klas Holmberg och Hans Åke Bodin och Allan Nordell köpte Jan Pehrsson ett 15-tal bostadsfastigheter av AB Svenska Bostäder som fått dem när de köpte AB Credo från Adam Backström. Senare kom Pehrsson att köpa ut alla de andra. Han bildade samtdigt ett förvaltningsbolag för att sköta fastigheterna, en enskild firma vid namn Förenade Förvaltning.

Pehrsson blev dock orolig. Han lånade pengar och köpte fastigheter, drog av underskotten och räntorna på lånen så att han inte betalade någon skatt och han var bekymrad över att skattelagstiftningen skulle förändras. Detta ledde till att han ville starta ett aktiebolag. I samband med ett köp av Strands Hotell, eller rättare sagt fastigheten med hotellet i, så förhandlade han med Marcus Wallenberg om att också köpa ett mindre bolag på den så kallade fondhandlarlistan på börsen, Stockholms Ångslups AB (SÅA) och fick snart köpa bolaget. Sedan sålde han aktier i företaget och utökade antalet aktieägare så att bolaget kunde kvarstå som börsnoterat. Därefter sålde Pehrsson stora delar av sitt personliga fastighetsinnehav till SÅA. Betalningen fick han i form av livränta som skulle utbetalas under 15 år. 1984 flyttade Pehrsson till Schweiz och slapp därefter betala skatt på livräntan. På så sätt kunde han tillgodogöra sig stora pengar för sina fastighetsaffärer.

SÅA, som kontrollerades av Pehrsson, köpte på sig allt fler fastigheter och blev 1983 inblandat i en strid om kontrollen i förlaget Saxon & Lindström. Först var det företaget Kuben, kontrollerat av popgrupppen ABBA och Stickan Andersson som ville köpa bolaget för att komma åt fastigheterna, men istället köpte SÅA den aktuella posten på 75% av aktierna i förlaget.

Därefter påbörjades en strid om resten av aktierna där SÅA och Pehrsson var den ena parten och bröderna Mats och Bo Lindström den andra parten. Den första guppen (de som ägde 75% och som ville sälja till SÅA) anlitade en ökänd finanshaj som förhandlare, nämligen Hans Hugo Engström, känd från vinstbolagsaffärer och underliga affärrer med bolaget Monark tillsammans med Kaj Kjellqvist. Den andra sidan, bröderna Lindström anlitade Christer Brandberg, styrelseordförande i Kuben, det bolag som kontrollerade just Monark. SÅA var förstås mest intresserat av de fastigheter som fanns i Saxon & Lindström och förståeligt nog var personalen kraftigt mot att Kuben eller SÅA skulle köpa bolaget.

Samma år, 1983, skrev Dagens Industri två artiklar som ifrågasatte Jan Pehrssons agerande, dels hänvisades till att denne hade extremt många tvistemål med andra på grund av sina affärer, något som helt klart var tvivelaktigt. Dessutom nämndes de gamla domarna för bokföringsbrott och värdet på SÅA och dess fastighetsinnehav ifrågasattes. Börskursen rasade för bolaget, Pehrsson hamnade i problem och flyttade därefter utomlands.

Bank och fastighetskrisen i början av 1990-talet slog hårt mot Pehrsson och hans företag. SÅA försvann som bolag och 1993 gick Jan Pehrsson själv i personlig konkurs. En konkurs som inte kom som en blixt från klar himmel utan föregicks av noggrann planering så att så mycket som möjligt skulle kunan behållas i familjens ägo. Sålunda överfördes många tillgångar till Pehrssons sambo, Madeleine von Greyerz och en stor del av verksamheten, med fastigheter i Sverige och Storbritannien kontrollerades vid denna tidpunkt av bolag i Gibraltar och Nederländska Antillerna. Överhuvudtaget fanns det därför små möjligheter för myndigheter och fordringsägare att få ut några pengar från Pehrsson. Men konkursen kom att leda till en mängd tvister och rättsliga processer då allt inte tycks ha gått helt korrekt till:

Dömd till 3 år i fängelse – friades av HD
Jan Pehrssons konkurs 1993 var synnerligen välregisserad.

  • Bara två veckor före sin konkurs tvingade han SAS att betala hyran på 8,7 miljoner kronor för Strand Hotell till ett av sina privata bankkonton i Schweiz.
  • Dessutom sålde han villorna på ön Trångholmen i Stockholms skärgård för 6,8 miljoner kronor. Köpare: Madeleine von Greyerz-Jan Pehrssons sambo. Därmed försvann även dessa pengar ur konkursboet.
  • Jan Pehrsson åtalades senare för grov oredlighet mot borgenär för sitt agerande strax före konkursen och dömdes till tre års fängelse i tingsrätten. Hovrätt och Högsta domstolen friade dock honom senare helt.

Vid konkursen hade Pehrsson 270 miljoner i skulder. Pengar som skattebetalarna i Sverige av allt att döma förlorat för all framtid. Pehrsson verkar dock inte sakna pengar rent personligen utan köpte så sent som 2005 en lägenhet i Stockholm.

Andra källor:
Gustaf Olivecrona, Spekulanterna, 1984

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,, , , , , ,, , , , ,, ,

Navigation<< Sten MörtstedtTobissons >>
Advertisements