Den primära ägargruppen, associerad med Skandinaviska Banken, har definierats som Custos, Säfveån och Säfveåns dominerande ägargrupp (inklusive bankens pensionsstiftelse). Säfveåns större aktieinnehav är i huvudsak begränsad till Bolidenaktier. Liksom för Handelsbanken har pensionsstiftelsen medtagits, eftersom dess placeringsinriktning kan antas vara bestämd av banken. Beträffande styrelserepresentation i företagen har utgåtts från ledamöterna av Custos och Säfveåns styrelser samt befattningshavare vid dessa förvaltningsbolag och banken.
Under 1920- och 1930-talens kriser kom ett betydande antal bolag i beroendeställning gentemot affärsbankerna p. g. a. en mycket stor skuldsättning. Men även bortsett från de akuta krissituationerna var den svenska industrin under uppbyggnadsskedet starkt beroende av affärsbankskrediter både för kortfristig och mera långfristig finansiering. Orsakerna härtill kan sökas både i kreditmarknadens organisation och industrins utbyggnadstakt. Den svagt utvecklade kapital och kreditmarknaden begränsade möjligheterna att erhålla kapital från andra håll än affärsbankerna. Samtidigt var i Sverige (liksom på kontinenten) industrins utbyggnadstakt snabb och självfinansieringsgraden låg.
I England, där industrialiseringen började tidigare, medgav företagens lugnare utbyggnadstempo större självfinansiering och mindre beroende av affärsbankskrediter. Den svenska industrins behov av kapitaltillskott utifrån var således exceptionellt stort och kunde till stor del endast tillgodoses via affärsbankerna. Sett i detta längre perspektiv kan konsolideringsprocessen inom den svenska industrin fr. o. m. mitten av 1930- talet ses som en naturlig utveckling, som skulle ha kommit oberoende av kortsiktiga konjunkturväxlingar.
De stora samt till betydande del långfristiga och delvis spekulativt betonade industrikrediterna fick förödande konsekvenser för både svenska och kontinentala affärsbanker under 1920- och 1930-talens kriser. Åtskilliga svenska banker måste p. g. a. förlusterna gå i likvidation, medan de återstående visserligen kunde rida ut stormen men tvingades att göra ibland mångåriga insatser av kapital och rekonstruktionsarbete för att sätta bolagen på fötter igen och därigenom återfå krediterna och åtminstone minimera totalförlusten. Under mellantiden var dessa bolag självfallet i olika avseenden tämligen starkt kontrollerade av bankerna.
Bankerna försvarade sig mot anklagelserna för »makthunger» med att man helt ofrivilligt hamnat i denna situation och att bankerna inget hellre önskade än att så snabbt som möjligt reda upp de dåliga affärer, som det var frågan om, och återställa bolagens självständighet. De statliga kommittéer, som vid skilda tillfällen statistiskt undersökte förekomsten av bankberoende, fann också att med enstaka undantag var bankberoendet resultatet av felslagna krediter och inte av en strävan hos bankerna att »erhålla herraväldet över landets industri».
För att bidra till en sanering av förhållandena inskränktes bankernas rörelsefrihet vid kreditgivning och minskades stegvis deras rätt att förvärva aktier. Sedan 1933 får affärsbankerna ej utan Kungl. Maj:ts tillstånd förvärva andra aktier än s. k. organisationsaktier och aktier för skyddande mot förlust. I det senare fallet ska aktierna åter avyttras »så snart lämpligen kan ske, och senast då avyttringen kan äga rum utan förlust»
Tillgång till opublicerat material, som insamlades av fil .lic. Gunnar Lindgren på uppdrag av bl. a. kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering, har gjort det möjligt att närmare studera bankernas majoritetsintressen (men inte minoritetsintressen) i olika företag 1942 och tidigare och jämföra med situationen under senare år enligt av koncentrationsutredningen insamlat material. Med företag avses här formellt sett fristående bolag samt koncerner i aktiebolagslagens mening.
Antalet anställda i Sverige hos av bankerna majoritetsägda företag (exkl. egna fastighetsbolag och inteckningsbolag) vid olika tidpunkter framgår nedan.
Under 1940- och 1950-talen har bankernas aktieinnehav i det närmaste helt avvecklats. I åtskilliga av Sveriges större företag såsom Svenska Cellulosa AB med dotterbolag, Fagersta Bruks AB, AB Bolinder-Munktell, Hällefors Bruks AB med dotterbolaget Wargöns AB, Mölnlycke Väfveri AB, Malmö Yllefabriks AB, Bolidens Gruv AB, Kohlswa Jernverks AB, AB Scania-Vabis med dotterbolaget Svenska Maskinverken, Wikmanshytte Bruks AB, AB Motala Verkstad och Munksjö AB innehades ännu 1942 aktiemajoriteten av bankerna.
Totalt fanns 1942 enligt Lindgrens beräkningar 200 privata företag (bankägda företag räknade var för sig och exkl. banker och försäkringsbolag) med minst 500 anställda i Sverige. Storföretagen hade tillsammans 384 300 anställda i Sverige. Av dessa storföretag ägde bankerna röstmajoritet i 16 st. med totalt ca 46 000 anställda. Det senare talet utgör 12 procent av totala antalet storföretagsanställda 1942.
1942 hade de båda banker närstående investmentbolagen Investor och Custos samt ytterligare ett företag (ägt gemensamt av bank och sådant investmentbolag) tillsammans 9 400 anställda. Läggs detta antal till antalet anställda vid bankägda företag samt antalet bankanställda erhålls totalt ca 68 000 anställda, vilket utgör 3,5 procent av totala antalet lönearbetande i Sverige och 4,3 procent av antalet lönearbetande inom den privata sektorn 1942.
Med vissa bolag i SCA som främsta undantag, var 1942 års bankägda företag bankägda eller bankberoende även 1928 och således reminiscenser från 20-talskrisen. Antalet anställda vid bankägda företag ökade kraftigt mellan 1928 och 1942 medan däremot antalet sådana företag minskade. Denna utveckling hängde främst samman med den kraftiga ökningen av SCA-engagemangets omfattning hos Handelsbanken samt de kvarvarande bankägda företagens tillväxt.
Huvuddelen av bankernas aktieinnehav avvecklades under 40-talet och början av 50- talet, vilket i vissa fall skedde under stark press från bankinspektionens sida. Det vanligaste tillvägagångssättet för Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Stockholms Enskilda Bank var att antingen överlåta aktierna till ett nybildat investmentbolag, vars aktier emitterades med företräde för bankens aktieägare eller också att direkt utbjuda företagens aktier till allmänheten med företräde för bankens aktieägare. Göteborgsbanken valde däremot att sälja sina ägarintressen till andra företag.
Flera av företagen var så stora att enligt uppgift enskilda finansiärer inom landet, som banken i resp. fall var beredd att acceptera, inte gick att finna. Alternativet blev då att bjuda ut aktierna till en större publik, vilket emellertid krävde att företaget var starkt konsoliderat och gett god utdelning i flera år. Sådana överväganden jämte aktiemarknadens begränsade kapacitet kan antas i vissa fall ha fördröjt avvecklingen av bankernas direkta ägarintressen.
1937 bildade Skandinaviska Banken investmentföretaget Custos. I emissionen av Custosaktierna erhöll bankens aktieägare företräde vid teckningen samtidigt som de tre stiftarna, vilka samtliga ingick i bankens styrelse, behöll ett litet antal preferensaktier med 100 gånger högre rösträtt än övriga aktier. Detta preferensaktiekapital avvecklades sedermera. Custos övertog från banken röstmajoriteten i en rad företag, bl. a. Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhytte AB, Oxelösunds Jernverk AB, Marma-Långrörs AB, AB Arvika-Verken och AB Kvarnintressenter. 1959 omvandlade Skandinaviska Banken Säfveåns AB till ett investmentbolag och överlät på företaget huvudparten av sitt återstående innehav av Bolidenaktier.
I ägarstrukturen hos Skandinaviska Banken, AB Custos och Säfveåns AB kan inte spåras någon egentlig kärna av stora gemensamma kapitalintressen bakom företagen. Ägarstrukturen i Säfveån (som är förhållandevis litet) avviker från Custos och bankens genom att bankens pensionsstiftelse och vissa andra stiftelser tillsammans äger ca 30 procent av totala röstetalet. Säfveåns aktier är fördelade på två serier, varav aktierna i den ena har tio gånger högre rösträtt än aktierna i andra serien och företrädesvis ägs av stiftelserna.
En betydande indirekt samhörighet finns så- ledes mellan Säfveån och banken. Ser man på styrelsernas sammansättning visar det sig att av Custos’ sju ordinarie styrelsemedlemmar tillhör en både bankens och Säfveåns styrelse och dessutom ytterligare en bankens styrelse. Av Säfveåns fyra styrelsemedlemmar tillhör förutom den ovannämnda ytterligare en bankens styrelse.
I Custos företrädde styrelsen vid 1963 års ordinarie bolagsstämma 19 procent av totala antalet röster på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 14 procent av totala röstetalet ultimo 1962. I Säfveån företrädde styrelsen vid 1963 års ordinarie bolagsstämma en procent (efter röstreduktion 5 procent) av totala antalet röster på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 33 procent av totala röstetalet ultimo 1962. Någon aktieägarförening finns varken i Custos eller Säfveån.
Utvecklingsbolaget AB Företagsfinans är dotterbolag (72 procent) till AB Custos och således närstående Skandinaviska Banken. Aktierna är börsnoterade. Aktiekapital 30.6.66: 21,0 mkr. Investment AB Gothia är dotterbolag till Säfveån och således närstående Skandinaviska Banken. Aktiekapitalet 30.6. 66: 5 mkr. Sevonia AB är också dotterbolag till Säfveån och således närstående Skandinaviska Banken. Aktiekapital 30.6.66: 2,5 mkr.
I detta sammanhang bör även Investment AB Öresund nämnas. Bolaget blev ett renodlat investeringsbolag efter försäljning 1961 till Skandiakoncernen av sina dotterbolag inom sjöförsäkringsbranschen. De större ägarna i bolaget utgörs av representanter för olika stora affärsintressen i Skåne, som samtidigt tillhör Skandinaviska Bankens kundkrets. Investment AB Öresund kan dock inte betraktas som »närstående» banken.
Antalet anställda vid Custos är tio och vid Säfveån tre.
Custos ursprungliga majoritetsintressen i bl. a. Marma-Långrör, Oxelö- sunds Järnverk, Kvarnintressenter, Hällefors Bruk, Arvika-Thermaenius och Riddarhyttan har sålts och i stället har stora aktieposter förvärvats i bl. a. Klippan, Uddeholm, Volvo och Billerud. I vissa fall såsom beträffande Volvo och Billerud har en del av förvärven utgjort betalning för överlåtna majoritetsintressen.
Beträffande Custos bör framhållas att en stor del av de anställda finns vid företag, som varit dotterbolag sedan Custos’ tillkomst. För Custos’ och Säfveåns del består de största förändringarna i att Custos 1964 övertog hälften av Säfveåns innehav av Bolidenaktier varvid egna aktier utgjorde den huvudsakliga betalningen. Vidare förvärvade Custos 1962 nio procent av röstetalet i Uddeholm i samband med försäljningen av Riddarhyttan. Sedan 1962 har Custos andel av Klippans aktiekapital minskat med tio procentenheter till 26,7 procent.
Koncentrationsutredningen SOU 1968:3
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om AB Custos, Skandinaviska Banken, Säfveåns AB, AB Företagsfinans, Bolidens Gruv AB, Billeruds AB, Mölnlycke AB