Hans Thulin

När Hans Thulin dök upp i fastighetsbranschen på 1980-talet var han bufflig och blev känd för hårda nypor. På känt och tidstypiskt manér lånade han pengar och köpte kommersiella fastigheter, renoverade, höjde hyrorna, belånade mer och fortsatte så i en evig karusell. Han köpte fastigheter i ett stort antal svenska småstäder som Borås, Karlstad, Trelleborg, Lund med flera via sina bolag Granaten och Consolidator. Genom sina metoder kom han i konflikt med många småföretagare i detaljhandeln och deras organisation Köpmannaförbundet.

Hans fastighetsimperium växte inte bara i Sverige utan köp genomfördes också utomlands, i Belgien, England och USA. Som mest var Granaten och Consolidator värd 6 miljarder kronor på börsen och Hans Thulins personliga förmögenhet uppskattades till 1 miljard, trots en enorm belåningsgrad i företagen. Hans Thulin investerade, i likhet med Carl-Erik Björkegren, också i konst och köpte exempelvis Nils Dardels ”Den döende dandyn” för 13,5 miljoner av en annan spekulant, Fredrik Roos, från den kända skånska finansfamiljen Roos.

Hans Thulins fastighetsimperium bestod av 125 bolag och byggde på förhoppningen att allt skulle öka i värde hela tiden. 1989 upphörde denna utveckling och Hans Thulin flydde utomlands, till Belgien, för att undkomma sina fordringsägare som ville ha betalt. Däribland det av Anders Wall kontrollerade finansbolaget Nyckeln (dotterbolag till Beijer Capital). Nyckeln hade lånat ut 650 miljoner till Consolidator och ville 1989 få en del pengar tillbaka. Nyckeln fick inga pengar då Thulin flydde och Nyckeln gick snart omkull, inte bara på grund av fordringarna på Thulin, men det var säkerligen en bidragande orsak. En tid satt Thulin häktad i England, åtalad för att ha mutat SE-bankens direktör Hans Cavalli-Björkman. Thulin gick snart i personlig konkurs och hans bolag lika så. En av de största konkurserna i Sverige genom tiderna. Så här beskrivs det hela av wallenbergaren Jacob Palmstierna i hans bok Jakobs stege:

Han [Thulin, min anm] hade lyckats få Nyckeln att låna honom pengar ned säkerhet ur fyra olika nivåer i hans ”imperium”. Först var det krediter baserade på pantbrev (inteckningar) i de fastigheter som befann sig nederst i organisationspyramiden. Sedan var aktierna de olika fastighetsägande bolagen belånade. Dessa bolagsaktier var sedan samlade i ett holdingbolag och dess aktier var också belånade och till slut hade imperiebyggaren själv lånat pengar utan någon säkerhet – på det namn som Nyckelns kreditgivare trodde var gott. Därmed hade finansbolaget belånat samma substans fyra gånger. Ett av skälen var att Nyckeln aldrig hade konsoliderat privatpersonen Hans Thulin med hans svåröverskådliga virrvarr av bolag och fastigheter. Ett annat var att de kreditansvariga på Nyckeln aldrig haft förmånen att få höra Marcus Wallenberg predika att säkerheter tar man inte bara för att de kan ha ett värde, utan också för att det hindrar låntagaren från att använda dem på annat håll.

Istället för att betala sina fordringsägare stoppade Hans Thulin undan pengar i Schweiz och brittiska Jungfruöarna. 1994 åtalades han för diverse ekonomiska brott, men blev frikänd i hovrätten. Efter det har Thulin vid en rad tillfällen försökt återkomma på den svenska finans- och fastighetsscenen. Ofta har då agerat via bulvaner då han fortfarande har skatteskulder till svenska staten.

En uppföljning med fortsättningen: En svensk med bolag och konton i skatteparadis.

Läs mer: DN1, 2, 3, VA, AB, FSVE, DI1, 2, 3, RT,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,, , , , , , , , , , ,

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.