1794 anlades en vattensåg vid herrgården Strömsholm, tre kilometer uppströms Bureälven. Landshövdingens tillstånd lämnades 25 augusti 1794. Beslutet fastställdes 22 mars 1796 av Kommerskollegium.
Sågverkspatron Olof Tjärnström från Umeå, var tillsammans med flera andra delägare i vattensågen som kallades Strömsholms sågverk.
År 1806 erhöll brukspatron Sundbaum, chef för sågen 1799–1833, privilegium för anläggande av ett järnverk. Där skulle tackjärn från Nya Kopparbergs bergslag förädlas. Av detta blev intet. Detta på grund av krig och skövling under Finska kriget. Järnverket blev aldrig färdigt och i stället användes det i mindre skala och svarade för det lokala behovet av järn- och smidesvaror.
År 1842 brann sågen, herrgården och flera andra byggnader ner. Sågverket förestods då av mamsell Lodin. Kort efter branden byggdes ett nytt sågverk och en ny herrgård. Året efter kunde driften återupptas i en nybyggd såg. Nuvarande herrgård uppfördes 1855 som kontor för Strömsholms sågverk och disponentsbostad för patron Johan Marklund, sågverkets företagsledare mellan åren 1846 och 1898.
Verksamheten flyttas
År 1873 bildades formellt Bure AB som övertog anläggningar och fastigheter. Ett nytt sågverk byggdes på Skäret vid Bureälvens utlopp. Där anlades en ångsåg som stod klar 1875.. Driften vid gamla sågen fortsatte fram till 1898 då den revs. Den kvarn som också fanns vid gamla sågen raserades av vårfloden på 1950-talet.
Ett helt samhälle växte upp runt det nya sågverket. På insidan av halvön låg sågverket och längst ute på Skäret disponentbostaden, kontoret. År 1908 tillkom ett hyvleri och 1911 ännu en ny ångsåg. Fram till 1907–1909 ägdes företaget av Johan Marklunds arvingar.
Handlingen i P.O. Enquists roman ”Musikanternas uttåg” från 1978 utspelas kring Bure AB:s såg i Bureå under åren 1903–1910.
Åren 1913–1920 förvärvade Forss AB ett antal bruk, sågverk och massafabriker i Skelleftetrakten. Först köptes Sävenäs och Bure AB och 1920 Öhrvikens sulfitfabrik, Öhrvikens AB. Öhrvikens AB hade byggts åren 1906–08 av göteborgsföretaget Ekman & Co ihop med bolagen Sävenäs och Bure AB.
Nytt bolag
År 1920 bildades ett nytt bolag med samma namn, Bure AB. Det nya bolaget som inte var ägt av Forss AB övertog sågen och ca 3 100 tunnland skogsmark. Året därpå, 1921, hade företaget 350 anställda. Styrelsen utgjordes av O.L. Groth (ordf), J. Brännström (disponent), L. Landmark, H.E.V. Lindh och S.J.O. Themptander.
År 1926 fattades beslut om att uppföra ett träsliperi, som togs i bruk två år senare. I slutet av 1920-talet uppfördes även en pappersmassefabrik.
Hyvleriet och lådfabriken brann 1933 och 1941, däremellan brann också brädgården 1936, lilla torken 1941, sågverket 1949 och virkestorken 1954. Efter sågens brand 1949 uppfördes ett nytt verk, som var klart att tas i bruk 1951.
När brädgården brann ner 1936 hade bolaget cirka 600 anställda och brädgården var välfylld inför sommarhalvårets planerade utskeppningar. Allt brann upp, inklusive bogserbåtarna Bure I och Bure II. Skadorna uppskattades till över 2,3 miljoner kronor.
1947 hade företaget 300 anställda i Bureå där de drev sågverk, hyvleri, träsliperi och kolugn. Styrelsen i företaget bestod av F. Sverdrup (ordf), Lars Landmark (VD), Simon E. Åman och E. Landmark.
Uppköpt
Mo och Domsjö AB övertog samtliga aktier i företaget 1965, med dess industri och skogar. Sågningen upphörde 1972. Genom fusion med moderbolaget 1976 upphörde Bure AB. Ett tredje bolag med samma namn bildades för att skydda namnet.
Verksamheten med bland annat träsliperi drevs vidare med varierande organisationsformer och namn, till dess att tillverkningen vid träsliperiet slutligen upphörde sommaren 1992.
Delar av texten från Wikipedia
Källor:
- Svensk Industrikalender 1921
- Svensk Industrikalender 1947