Den i sammanhanget relevanta primära ägargruppen, associerad med Svenska Handelsbanken, har definierats som Industrivärden självt samt till Svenska Handelsbanken anknutna stiftelser. Helt dominerande bland stiftelserna vad gäller aktieinnehavets storlek är pensionsstiftelsen. Med undantag för Promotion är stiftelsernas aktieinnehav relativt sett tämligen små, varför deras betydelse i sammanhanget inte får överskattas. Det har ansetts riktigt att även medta pensionsstiftelsen, eftersom dess placeringsinriktning kan antas vara bestämd av banken. Beträffande styrelserepresentation i företagen har utgåtts från ledamöterna av Industrivärdens och Promotions styrelser samt befattningshavare vid dessa förvaltningsbolag och banken.
Under 1920- och 1930-talens kriser kom ett betydande antal bolag i beroendeställning gentemot affärsbankerna p. g. a. en mycket stor skuldsättning. Men även bortsett från de akuta krissituationerna var den svenska industrin under uppbyggnadsskedet starkt beroende av affärsbankskrediter både för kortfristig och mera långfristig finansiering. Orsakerna härtill kan sökas både i kreditmarknadens organisation och industrins utbyggnadstakt. Den svagt utvecklade kapital och kreditmarknaden begränsade möjligheterna att erhålla kapital från andra håll än affärsbankerna. Samtidigt var i Sverige (liksom på kontinenten) industrins utbyggnadstakt snabb och självfinansieringsgraden låg.
I England, där industrialiseringen började tidigare, medgav företagens lugnare utbyggnadstempo större självfinansiering och mindre beroende av affärsbankskrediter. Den svenska industrins behov av kapitaltillskott utifrån var således exceptionellt stort och kunde till stor del endast tillgodoses via affärsbankerna. Sett i detta längre perspektiv kan konsolideringsprocessen inom den svenska industrin fr. o. m. mitten av 1930- talet ses som en naturlig utveckling, som skulle ha kommit oberoende av kortsiktiga konjunkturväxlingar.
De stora samt till betydande del långfristiga och delvis spekulativt betonade industrikrediterna fick förödande konsekvenser för både svenska och kontinentala affärsbanker under 1920- och 1930-talens kriser. Åtskilliga svenska banker måste p. g. a. förlusterna gå i likvidation, medan de återstående visserligen kunde rida ut stormen men tvingades att göra ibland mångåriga insatser av kapital och rekonstruktionsarbete för att sätta bolagen på fötter igen och därigenom återfå krediterna och åtminstone minimera totalförlusten. Under mellantiden var dessa bolag självfallet i olika avseenden tämligen starkt kontrollerade av bankerna.
Bankerna försvarade sig mot anklagelserna för »makthunger» med att man helt ofrivilligt hamnat i denna situation och att bankerna inget hellre önskade än att så snabbt som möjligt reda upp de dåliga affärer, som det var frågan om, och återställa bolagens självständighet. De statliga kommittéer, som vid skilda tillfällen statistiskt undersökte förekomsten av bankberoende, fann också att med enstaka undantag var bankberoendet resultatet av felslagna krediter och inte av en strävan hos bankerna att »erhålla herraväldet över landets industri».
För att bidra till en sanering av förhållandena inskränktes bankernas rörelsefrihet vid kreditgivning och minskades stegvis deras rätt att förvärva aktier. Sedan 1933 får affärsbankerna ej utan Kungl. Maj:ts tillstånd förvärva andra aktier än s. k. organisationsaktier och aktier för skyddande mot förlust. I det senare fallet ska aktierna åter avyttras »så snart lämpligen kan ske, och senast då avyttringen kan äga rum utan förlust»
Tillgång till opublicerat material, som insamlades av fil .lic. Gunnar Lindgren på uppdrag av bl. a. kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering, har gjort det möjligt att närmare studera bankernas majoritetsintressen (men inte minoritetsintressen) i olika företag 1942 och tidigare och jämföra med situationen under senare år enligt av koncentrationsutredningen insamlat material. Med företag avses här formellt sett fristående bolag samt koncerner i aktiebolagslagens mening.
Antalet anställda i Sverige hos av bankerna majoritetsägda företag (exkl. egna fastighetsbolag och inteckningsbolag) vid olika tidpunkter framgår nedan.
Under 1940- och 1950-talen har bankernas aktieinnehav i det närmaste helt avvecklats. I åtskilliga av Sveriges större företag såsom Svenska Cellulosa AB med dotterbolag, Fagersta Bruks AB, AB Bolinder-Munktell, Hällefors Bruks AB med dotterbolaget Wargöns AB, Mölnlycke Väfveri AB, Malmö Yllefabriks AB, Bolidens Gruv AB, Kohlswa Jernverks AB, AB Scania-Vabis med dotterbolaget Svenska Maskinverken, Wikmanshytte Bruks AB, AB Motala Verkstad och Munksjö AB innehades ännu 1942 aktiemajoriteten av bankerna.
Totalt fanns 1942 enligt Lindgrens beräkningar 200 privata företag (bankägda företag räknade var för sig och exkl. banker och försäkringsbolag) med minst 500 anställda i Sverige. Storföretagen hade tillsammans 384 300 anställda i Sverige. Av dessa storföretag ägde bankerna röstmajoritet i 16 st. med totalt ca 46 000 anställda. Det senare talet utgör 12 procent av totala antalet storföretagsanställda 1942.
1942 hade de båda banker närstående investmentbolagen Investor och Custos samt ytterligare ett företag (ägt gemensamt av bank och sådant investmentbolag) tillsammans 9 400 anställda. Läggs detta antal till antalet anställda vid bankägda företag samt antalet bankanställda erhålls totalt ca 68 000 anställda, vilket utgör 3,5 procent av totala antalet lönearbetande i Sverige och 4,3 procent av antalet lönearbetande inom den privata sektorn 1942.
Med vissa bolag i SCA som främsta undantag, var 1942 års bankägda företag bankägda eller bankberoende även 1928 och således reminiscenser från 20-talskrisen. Antalet anställda vid bankägda företag ökade kraftigt mellan 1928 och 1942 medan däremot antalet sådana företag minskade. Denna utveckling hängde främst samman med den kraftiga ökningen av SCA-engagemangets omfattning hos Handelsbanken samt de kvarvarande bankägda företagens tillväxt.
Huvuddelen av bankernas aktieinnehav avvecklades under 40-talet och början av 50- talet, vilket i vissa fall skedde under stark press från bankinspektionens sida. Det vanligaste tillvägagångssättet för Svenska Handelsbanken, Skandinaviska Banken och Stockholms Enskilda Bank var att antingen överlåta aktierna till ett nybildat investmentbolag, vars aktier emitterades med företräde för bankens aktieägare eller också att direkt utbjuda företagens aktier till allmänheten med företräde för bankens aktieägare. Göteborgsbanken valde däremot att sälja sina ägarintressen till andra företag.
Flera av företagen var så stora att enligt uppgift enskilda finansiärer inom landet, som banken i resp. fall var beredd att acceptera, inte gick att finna. Alternativet blev då att bjuda ut aktierna till en större publik, vilket emellertid krävde att företaget var starkt konsoliderat och gett god utdelning i flera år. Sådana överväganden jämte aktiemarknadens begränsade kapacitet kan antas i vissa fall ha fördröjt avvecklingen av bankernas direkta ägarintressen.
1944 bildade Svenska Handelsbanken bolaget AB Industrivärden, som från banken övertog stora aktieposter i bl. a. Fagersta och L.M. Ericsson samt från SCA övertog en stor post i Bergvik & Ala. De aktier, som Industrivärden övertog vid bildandet, var relativt starkt koncentrerade till skogsföretag. Under årens lopp har en differentiering skett genom bl. a. stora köp av verkstadsaktier.
Någon kärna av stora gemensamma kapitalintressen bakom de båda företagen kan inte spåras. Ägare, som har intressen i både banken och holdingbolaget, är dessutom i flera fall försäkringsbolag. Ägarstrukturen i enbart Industrivärden är däremot mycket speciell. Den överlägset största ägaren är ett dotterbolag till Svenska Cellullosa AB, vari Industrivärden i sin tur är den överlägset största ägaren (19 procent). Samma slag av cirkelägande representerar Promotions aktieinnehav (nr 3 i storleksordning) i Industrivärden. Näst största ägare är bankens pensionsstiftelse.
Beträffande styrelsernas sammansättning kan noteras att ingen i Industrivärdens styrelse tillhörde bankens ordinarie styrelse. Härvidlag har dock en ändring skett senare. Av stämmoprotokollet från Industrivärdens ordinarie bolagsstämma 1963 framgår vidare att representationsförhållandena avviker från vad som visat sig vara det normala i svenska storföretag. Flera av de största ägarna är nämligen inte företrädda på stämman. Till bilden hör att Industrivärdens styrelse från aktieägarna samlat in röstfullmakter, som regelbundet förnyas. Vid 1963 års ordinarie bolagsstämma företrädde styrelsen 59 procent av totala antalet röster på stämman. Dessa senare utgjorde i sin tur 28 procent av totala röstetalet ultimo 1962. Någon aktieägarförening finns inte vid Industrivärden.
Investment AB Promotion är närstående Svenska Handelsbanken. Industrivärden har 28 procent av totala röstetalet. Därutöver har några till Svenska Handelsbanken anknutna stiftelser och pensionsstiftelsen vid Gullhögens Bruk (dotterbolag till Industrivärden) tillsammans 23 procent av totala röstetalet. Industrivärden har således tillsammans med stiftelserna absolut majoritet. Aktierna är börsnoterade. Aktiekapitalet 30.6.66: 50,32 mkr.
Antalet anställda vid Industrivärden är två — nämligen en verkställande och en vice verkställande direktör. Promotion har fem anställda.
Industrivärden ökade sin andel av totala röstetalet i SCA med ca fem procentenheter i samband med försäljningen av Hammarforsens Kraft AB till SCA 1963. Minoritetsintresset i Almedahl-Dahlsjöfors såldes till Promotion i samband med det senare företagets bildande 1962. I stället erhölls en stor minoritetspost i Promotion. En uppmärksammad bytestransaktion genomfördes 1965 när Industrivärden överlät sitt aktieinnehav i Bergvik & Ala till Investor och Providentia (i Wallenbergsgruppen) samtidigt som SCA förvärvade dessas intressen i Wifstavarf. Det senare företaget ingår numera i SCA-koncernen. I början av 1963 sålde Industrivärden (via Regia — se tabell 3: 17) sina intressen i Förenade Superfosfat och Reymersholms Gamla Industri AB till Boliden (i Custos/Säfveångruppen).
Industrivärdens och Promotions förvärv av John Mattsons Byggnads AB, AB Bergendahl och Höckert, A-Betong AB, Åsedahus och Sellbergskoncernen, förutom tidigare innehavda Gullhögens Bruk, tillsammans representerar en betydande vertikal integration inom byggnads- och byggnadsmaterialsektorerna vars enda motsvarighet är grupperingen kring Skånska Cement, Iföverken och Skånska Cementgjuteriet. Industrivärdens intressen i detta sammanhang har vidare förstärkts genom Gullhögens och Ytongs förvärv av minoritetsintressen i varandra.
Koncentrationsutredningen SOU 1968:3
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Investment AB Promotion, Fagersta Bruks AB, Bergvik & Ala AB, Almedahl-Dalsjöfors AB, AB Svenska Metallverken, PLM, AGA, AB Plåtmanufaktur, Svenska Cellulosa AB, Handelsbanken, Industrivärden, SCA