Robert Weil föddes 1948 i Stockholm. I slutet av 1970-talet fick han arbete på Praktikertjänst för att ta sig an deras kassa. Genom ett uppköp av Förvaltnings AB Laverna från gruppen kring Skanska och Euroc år 1976 fick man ett verktyg för affärer. Bolaget döptes om till Investment AB Collector och Robert Weil började spekulera med Praktikertjänsts pengar. 1979 hade Collector starka minoritetsintressen i Industri AB Euroc och SKF samt en post på 2% i Volvo. En ny ägargrupp verkade växa fram. Men spekulationerna gick inte så bra. Praktikertjänsts förmögenhet minskade och Robert Weil fick sluta.
Istället startade han AB Proventus 1980 som i och med köpet av Upsala-Ekeby 1982 blev börsnoterat. Inom Upsala-Ekeby fanns företag som Rörstrands, Kosta-Boda och GAB-Gense (ett företag som tidigare kontrollerats av familjen Roos). Nu hade Robert Weil tillgång till en egen spekulationsmaskin. Det ledde snart till att man gick in i Götabanken och till en investering i Skrinet. Samtidigt hade dock Gustaf Douglas köpt på sig en post i Skrinet, som tidigare ägts av Forsinvest.
En maktstrid mellan de båda tog fart. en gällde inte bara Skrinet utan också bolag som Boliden, Securitas, Hevea, Forsinvest och Ahlsell. Det hela löstes genom medling av SE-bankens Jacob Palmstierna, vilket han beskriver i sin bokJacobs Stege. Robert Weil fick Skrinet som döpts om till Herakles och Douglasfick de flesta andra företagen. Herakles och Proventus fusionerades och ägandet i såväl Götabanken som dataföretaget Datatronic ökade.1986-87 köpte Proventus ytterligare finansbolag, däribland B & B Invest, ett företag som byggts upp av Karl-Adam Bonnier.
B & B Invest hade i slutet av 1970-talet köpt fondkommissionärsfirman (bankirfirman) Hägglöf, vilket gav B& B Invest stora inkomster när spekulationskarusellen på börsen tog fart efter 1979. Samtidigt som handeln på börsen ökade från 2 till 76 miljarder kronor om året mellan 1979 och 1982 skulle man lägga om till ett elektroniskt system för aktiehandeln. Man tappade kontrollen över detta och Hägglöfs kunde tillgodogöra sig vinster som egentligen borde tillhört en del av deras kunder.
Chef på Hägglöfs var Gabriel Urwitz, en vän till Robert Weil och Mikael Kamras (som var chef på Hägglöfs innan Urwitz blev det) på Proventus Det hela ledde till en mängd konflikter inom B & B Invest och Urwitz fick lämna företaget 1984-85. 1985 köpte B & B Invest majoriteten i Werlandsbanken som blev ett dotterbolag. Om utvecklingen i B& B Invest skriver Stig Ramel så här i sin bok Pojken i dörren:
Osäkerheten om Urwitz verkliga lojaliteter framkom med stor tydlighet i samband med det mycket uppmärksammade fientliga bud, något missvisande kallat »tender offer«, som Proventus 1983 lade på Argentus.För mig som styrelseledamot i Argentus och Beijer, som var stora delägare i B & B, var det minst sagt märkligt att uppleva hur VD i ett av dess dotterbolag aktivt engagerade sig mot ägaren. Proventus propå att köpa Argentus med betalning i egna aktier avvisades med stor bestämdhet av Argentus styrelse med en kärv hänvisning till att sistnämnda aktier inte var acceptabla som likvid. Jag hade själv formulerat avslaget och fick styrelsens fullmakt att framföra beskedet till Proventus, som representerades av Gabriel Urwitz.
Vi hade ett tufft samtal vid en lunch på Teatergrillen. Han visade till en början ringa benägenhet att ge efter, trots att han föreföll befinna sig i en minst sagt svag position. Tydligen kände han att han hade starka krafter bakom sig. Vi noterade senare med intresse att ett tydligt spår efter den misslyckade raiden ledde till Ulf Lindén och Volvo.
Ingen kunde förneka att det unga kamratgänget på Hägglöfs var framgångsrikt, men det var i och för sig svårt att misslyckas med den utveckling aktiebörsen hade. Vad som störde mig var den arrogans man visade mot Conny och moderbolagets ledning. Den var oacceptabel. Med jämna mellanrum hotade de att hoppa av om de inte fick bli delägare och om inte Hägglöfs skildes från B & B. Deras löneanspråk och vinstandelskrav var minst sagt oblyga, och konflikten med moderbolaget skärptes allt mer.
Vi sågs av de några decennier yngre »börsknuttarna« som uråldriga, lätt gaggiga stofiler, som inte förstod den nya tidens krav utan hindrade dem att utveckla Hägglöfs i enlighet med Gabriel Urwitz visioner.
Konflikten ledde till ytterst stormiga sammanträden. Urwitz, som har sinne för dramatiska effekter, för att inte säga affekter, och är verbalt välutrustad, gav vid ett tillfälle mig som ordförande en utskällning i ett tonläge, som inte ens Marcus Wallenberg skulle ha funnit lämpligt att använda. Att detta tillfälle inte ledde till en hjärtattack kan bara förklaras av att jag av naturen utrustats med lågt blodtryck. Till sist var måttet rågat, och Gabriel fick lämna Hägglöfs vid årsskiftet 1984-85.
I Proventus fanns också fondkomissionärsfirman Jacobson & Ponsbach, tidigare ägt av Skanska-gruppen. Jacobson & Ponsbach fusionerades med Hägglöfs till Hägglöf & Ponsbach.
År 1987 fusionerades B & B Invest med Götabanken. Moderbolaget fick namnetGota Group och dominerande ägare var Proventus. 1988 köpte man uppSkaraborgsbanken, genom att först överta familjen Lundbergs dominerande minoritetsintressen i denna bank.
1988 köpte den finska banken Kansallis-Osake-Pankki 40% av Gota Group och 1990 sålde Proventus sin del till försäkringsbolaget Trygg-Hansa. Innan dess hade Gotabanken, Wermlandsbanken och Skaraborgsbanken fusionerat till Gota Bank. I god tid innan fastighetsbubblan i Sverige skulle brista kom Robert Weil och hans kumpan Mikael Kamras ur bankaffärerna. Gabriel Urwitz var dock VD i banken fram till 1992 och fick ta en del smällar. Gotabanken, dotterbolag till Gota Group var en av de mest utsatta bankerna och hade under tiden i Gota Group spekulerat friskt i fastigheter och lånat ut alldeles för mycket pengar.
1993 fick Trygg-Hansa–SPP ge upp och bolaget övertogs av staten. Bankverksamheten övertogs av Nordbanken och de osäkra fordringarna lades i bolaget Retriva som 1996 fusionerades med Securum, där Nordbankens osäkra fordringar fanns.
1990 sålde Porroret innan den stora post man skaffat sig i Skandia. Köpare av den posten var Wallenbergs Investor.
Slutfacit av 1980-talets spekulationskarusell är att Robert Weil och hans medarbetare i Provenuts kom ur fastighetskrisen utan problem och det hela skulle upprepa sig ungefär 10 år senare när man lyckades undvika att dras med i IT-bubblan och den efterföljande kraschen. 1994 gick Proventus in i konglomerate Aritmos med fröetag som Monark-Stiga, Abu-Garcia, Puma, Etonic och Tretorn. Under 90-talets gång styckade man företaget ocjh sådle ut de olika dotterbolagen. 1995 avregistrerades dessutom Proventus från börsen. Nu var Robert Weil en mindre spelare i det svenska näringslivet än under de gyllene spekulationsåren på 1980-talet. 1991 sålde aktierna i Orrefos-Kosta-Boda, men 1994 gick man in i bolaget igen bara för att 1996-97 återigen sälja.
Robert Weil äger idag Proventus och chef är Daniel Sachs från den gamla NK-familjen Sachs. Gabriel Urwitz är aktiv i riskkapitalbolaget Segulah och Mikael Kamras i Scope.
Läs mer: Jinge, AB, Vassa Eggen, DI1, 2, Dagens Arena, EX, DN1, 2, Resumé,RT1, 2, 3, 4, AV1, 2, 3, NyTeknik, Voltaire, Lagen.nu, Carl Schad, Cornucopia,IVA, E24, VA1, 2, DPS, SVD,
Ursprungligen publicerat på Svenssonbloggen 2009.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Spekulation, Robert Weil, Mikael Kamras,Gabriel Urwitz, Daniel Sachs, Proventus, Praktikertjänst, Laverna, Collector, B & B Invest, Gota Group Gotagruppen, Götabanken, Skaraborgsbanken,Wermlandsbanken, Hägglöfs, Jacobson & Ponsbach, Skrinet, Herakles, Upsala-Ekeby, Kosta-Boda, Orrefors, Rörstrands, GAB, Gense, Karl-Adam Bonnier,Trygg-Hansa, Ekonomi, Samhälle
Ett svar på “Spekulanten Robert Weil”