Bonnierkoncernen dominerar svensk medieindustri ganska rejält. De har i många regioner i princip en monopolsituation på dagstidningssidan. Koncernen är överlägset största utgivare av veckotidningar och böcker. Vad än värre är att de är totalt dominerande inom distribution av av tidskrifter och böcker, så till den milda grad att de inom vissa områden har i det närmaste monopol:
Varje offentlig tanke har på ett eller annat sätt passerat Bonnierföretagen. Så kan det åtminstone tyckas efter en dag med DN och DI till frukost, Expressen till eftermiddagskaffet, TV4:s Nyheterna på kvällen, en film som Bonnierägda SF valt att distribuera och före läggdags ett magasin eller kanske någon av de cirka 500 böcker som varje år utges av Bonnierförlagen. Svenskarna har gradvis vant sig vid Bonnierkoncernens allt större dominans i deras offentlighet. Det är inte längre någon som höjer på ögonbrynen när DN Kultur samarbetar med Bonnierägda internetbokhandeln Adlibris eller Malou driver Bonnierbokklubb i TV4.
Men var går gränsen mellan att vara en stark aktör på en fri marknad till att vara en monopolistisk aktör som medvetet styr vad vi läser och vilka åsikter vi kommer i kontakt med? På senare år har Bonniers på ett mer aktivt vis kommit att utnyttja sin dominerande ställning för att i alla möjliga led gynna försäljningen av de egna företagens produkter. Detta på ett sätt som torde strida mot en modern konkurrenslagstiftning.
Bonnier har historiskt hävdat att man värnar om den fria konkurrensen, mångfalden och ett rikt kulturliv. Men nu får vi ständigt fler påminnelser om att så inte längre är fallet.
[…]
Tyvärr har Bonniers förvärv av Pocketgrossisten mötts med tystnad både från medier och politiker, trots att det innebär ännu ett steg mot en ökad ägarkoncentration som är fullständigt unik och som möjligen kan jämföras med Berlusconis Italien. En sådan jämförelse är dock orättvis för Bonnier har historiskt varit en mycket ansvarsfull ägare som sällan eller aldrig lagt sig i det publicistiska innehållet. Ett bevis för det påståendet är denna artikels publicering! Samtidigt kan ett historiskt agerande inte tas som garanti för att det framtida ägarskapet kommer att förvaltas med samma integritet. Att en familj kontrollerar en så stor del av ett lands medier vore otänkbart i länder som USA och Storbritannien och borde mana till viss eftertanke.
Nu nås vi av uppgiften att Bonnierförlagen även har erbjudit sig att ”ta ansvar” för den återstående distributören: Pocketstället. Skulle en sådan affär gå i lås har en förlagskoncern total kontroll över landets pocketboksdistribution.
Sammantaget anser jag att Bonnierkoncernens monopolsituation är ett betydligt större hot mot yttrandefriheten än mordhot mot Lars Vilks och eventuella fundamentalisters eventuella och minimala inflytande i Sverige. Ja, i princip har väl fundamentalister ingen makt alls. I alla fall inte om man är muslimska fundamentalister. Kristna fundamentalister som exempelvis Livets ord och delar av pingströrelsen har säkerligen lite mer inflytande och makt. Om inte annat så i kraft av att man är cirka 100 000 fler än de muslimska fundamentalisterna är.
Läs alla inlägg i min serie om Medieindustrin
- Medieindustrin
- Bonniers – nästan synonymt med media i Sverige
- Hjörnes – västsveriges mediakungar
- Stenbeck – en modern medieföretagsgrupp
- Schibsted – fjärde största medieägaren i Sverige
- ProSiebenSat – Sveriges fjärde TV-operatör
- Clear Channel – ett av de största reklambolagen i Sverige
- Telenor – mediekoncern och TV-distributör i Norden
- JC Decaux – det andra stora reklamtavleföretaget
- Norrköpings tidningar – Erik och Asta Sundins Stiftelse
- Familjen Ander – dominerar media i Värmland
- Gota Media – tidningskoncern i Småland och Sjuhäradsbygden
- Familjen Hamrin – snålbältets tidningskungar
- MittMedia – Gefle Dagblad kontrollerar södra Norrland
Ursprungligen på Svensson-bloggen 2010.
Intressant?
Bloggat: Scaber, Sandra Gustafsson,
Borgarmedia: DN1, 2, AB,
Läs även andra bloggares åsikter om Bonniers, Medieindustrin, Monopol, Pocketböcker, Media, Kultur, Böcker, Yttrandefrihet, Samhälle, Politik