Karl-Adam Bonnier (1934-) och hans bror Simon Bonnier (1929-), två av de yngre sönerna till Tor Bonnier (1883-1976) och halvbröder till Albert Bonnier II (Jr) (1907-1989), Johan Bonnier (1917-2001) och Lukas Bonnier (1923-2006), byggde på 1970-talet upp en egen liten företagsgrupp vid sidan av den egentliga familjekontrollerade Bonnierkoncernen. En halvbror till Karl-Adam och Simon Bonnier på modern Tora Nordströms sida, Ulf Ramm-Ericson, dödades vid attentatet mot World Trade Center år 2001.
Ursprunget till företagsgruppen var dock ett bolag i den egentliga Bonnierkoncernen, Bonnier Obligationsavdelning AB som övertagits av Karl-Adam Bonnier tillsammans med Simon Bonnier.
Huvudföretaget i den lilla företagsgruppen med verksamhet inom finanssektorn var Bonnier & Bonnier Independent Banking AB (startat 1970) med dotterbolagen Independent Holding AB och Independent Factoring AB. Det senare bolaget såldes vid mitten av 1970-talet till AB Bonnierföretagen, en del av den egentliga Bonnierkoncernen. Ett annat företag som igick i gruppen var Aktieinvest som startats av Karl-Adam Bonnier redan 1975.
Företagsgruppen var 1976 också största ägare (30,3 % av rösterna) i Independent Leasing AB (startat) som i övrigt också hade Asken, Företagsfinans och Cardo som ägare med 12, 3 % av rösterna var. Även i fondkommissionärsfirman Hägglöfs (startad av familjen Hägglöf) ägde Bonnier & Bonnier-koncernen cirka en tredjedel.
1978 hade Karl-Adam Bonnier övertagit större delen av brodern Simons aktier i Bonnier & Bonnier och under 1980-talet byggdes finanskoncernen, som bytt namn till B & B Invest ut genom köp av hela Hägglöfs samt köp av Wermlandsbanken. Karl-Adam Bonnier avgick som VD i B & B Invest 1979 och ersattes som VD av Conny Stiigh. I styrelsen satt han kvar tillsammans med bland annat Stig Ramel från Nobelstiftelsen.
Till chef för dotterbolaget Hägglöfs hade Gabriel Urwitz utsetts och bolaget kom att bli inblandat i en mängd spekulativa affärer på börsen med stora förtjänster. Kring honom samlades en grupp unga män som med irritation såg vinsterna från Hägglöfs affärer försvinna till moderbolaget. Samtidigt engagerade sig Gabriel Urwitz tillsammans med två vänner, Robert Weil och Mikael Kamras i ett nytt investmentbolag, Proventus. Conny Stiigh såg med ogillande på detta som Stig Ramel skriver i sin bok Pojken i dörren:
…Conny ansåg med rätta att här förelåg en intressekonflikt och menade att Gabriel på olika sätt försökte spela över Hägglöfs till Proventus. En annan orosande i kretsen var Peter Gyllenhammar, som använde Hägglöfs som operationsbas utan att vara anställd. Vi hade Bankinspektionens ögon på oss, och dess chef, den stridbare och hårdföre Sten Wahlberg, hade ett gott öga till alla dem som några år tidigare försökt att genomföra ett fientligt övertagande av Fagersta.Gyllenhammar hade varit en av de ledande i det famösa Trendinvest, som var det välvalda namnet på institutionen. Robert Weil hade å sin sida varit ansvarig för Praktikertjänsts misslyckade spekulation i bland annat Fagersta-aktier. Bankinspektionen hotade att dra in Hägglöfs tillstånd som fondkommissionär om vi inte eliminerade samröret med dessa personer.
Osäkerheten kring Urwitz verkliga lojaliteter framkom med stor tydlighet i samband med det mycket uppmärskammade fientliga bud, något missviande kallat ”tender offer” som Proventus 1983 lade på Argentus. För mig som styrelseldamot i Argentus och Beijer, som var stora delägare i B & B, var det minsta sgat märkligt att uppleva hur VD i ett av dess dotterbolag aktivt engegarde sig mot ägaren. Proventus propå att köpa Argentus med betalning i egna aktier avvisades med stor bestämdhet av Argentus styrelse med en kärv hänvisning till att sistnämnd aktier inte var acceptabla som likvid. Jag hade själv formulerat avslaget och fick styrelsens fullmakt att framföra beskedet till Proventus, som representerades av Gabriel Urwitz. Vi hade ett tufft samtal vid en lunch på Teatergrillen. Han visade till en början ringa benägenhet att ge efter, trots att han föreföll befinna sig i en minsta sagt svag position. Tydligen kände han att han hade starka krafter bakom sig. Vi noterade senare med intresse att ett tydligt spår efter den misslyckade raiden ledde till Ulf Lindén och Volvo.
Ingen kunde förneka att det unga kamratgänget på Hägglöfs var framgångsrikt, men det var i och för sig svårt att misslyckas med den utveckling aktiebörsen hade. Vad som störde mig var den arrogans man visade mot Conny och moderbolagets ledning. Den var oacceptabel. Med jämna mellanrum hotade de att hoppa av om de inte fick bli delägare och om inte Hägglöfs skildes från B & B. Deras löneanspråk och vinstandelskrav var minst sagt oblyga, och konflikten med moderbolaget skärptes allt mer. Vi sågs av de några decennier yngre »börsknuttarna« som uråldriga, lätt gaggiga stofiler, som inte förstod den nya tidens krav utan hindrade dem att utveckla Hägglöfs i enlighet med Gabriel Urwitz visioner.
Konflikten ledde till ytterst stormiga sammanträden. Urwitz, som har sinne för dramatiska effekter, för att inte säga affekter, och är verbalt välutrustad, gav vid ett tillfälle mig som ordförande en utskällning i ett tonläge, som inte ens Marcus Wallenberg skulle ha funnit lämpligt att använda. Att detta tillfälle inte ledde till en hjärtattack kan bara förklaras av att jag av naturen utrustats med lågt blodtryck. Till sist var måttet rågat, och Gabriel fick lämna Hägglöfs vid årsskiftet 1984-85. Det var ett svårt steg att ta för styrelsen. Gabriel hade marknadens förtroende och var samtidigt populär bland medarbetarna. Men det var ett nödvändigt steg för att styrelsen skulle kunna upprätthålla sin auktoritet i företaget. Samtidigt visade Hägglöfs starkt fallande vinstsiffror, vilket allt sammantaget slog mot B & B:s aktiekurs. Karl-Adam Bonnier hade inte tillräckliga resurser till att backa upp kursen. Vi behövde en kompletterande stark ägare…
Situationen ledde så småningom till att B & B Invest såldes till Proventus år 1986 efter beslut av huvudägaren Karl-Adam Bonnier. Hans dagar som ägare av ett spekulationsbolag var över.
Andra källor:
CH Hermansson, Kapitalister II – Storfinans, 1981
Sverker Lindström/Sten Nordin, Vem äger storföretagen?, 1977
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Karl-Adam Bonnier, Simon Bonnier, B & B Invest, Stig Ramel, Gabriel Urwitz, Independent Leasing, Bonnier Obligationsavdelning, Aktieinvest, Bonnier, Hägglöfs, Conny Stiigh, Trendinvest, Peter Gyllenhammar, Ekonomi, Historia, Samhälle
Ett svar på “Karl-Adam Bonnier – börsspekulant”