Utvecklingsbolagen – 1960-talets riskkapitalbolag

Utvecklingsbolagen kan sägas ha varit en särskild form av investmentbolag med inriktning på utveckling av familjeföretag som hade svårt att få tillräckligt med kapital. De startade i allmänhet under 1960-talet och har till stor del och på olika sätt försvunnit idag. Utvecklingsbolagen var oftast knutna till någon bank. Bakgrunden till att bolagen bildades beskrivs i ett paper av Tom Petersson publicerat av Institutionen för ekonomisk historia vid Uppsala universitet på detta vis:

Ett flertal faktorer bidrog till utvecklingsbolagens tillkomst vid början av 1960-talet. Bankerna upplevde en ökad grad av konkurrens samtidigt som det statliga inflytandet och den statliga styrningen av krediterna till de prioriterade samhällssektorerna ökade i styrka och omfattning.

Konkurrensen mellan bankerna var i hög grad en kamp om inlåningskunderna men samtidigt innebar storföretagens höga grad av självfinansiering att bankernas efterfrågan på lönsamma lånekunder ökade. I kampen om bankkunderna var utvecklingsbolagen ett nytt konkurrensmedel för bankerna. Varje företag som förvärvades av de närstående utvecklingsbolagen var en potentiell, om än inte redan befintlig, kund till respektive bank.

De mindre företagen verkade under 1960-talets början i en nationell och internationell miljö som präglades av storföretagande, stordriftsfördelar och koncentration av näringslivet. Institutionella förhållanden, framför allt arvs- och skattelagstiftningen, försvårade också på en rad punkter de mindre företagens verksamhet och fortbestånd.

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv fanns ett behov av en aktör som kunde bistå de mindre familjeföretagen med lösningar på deras speciella problem och därmed bidra till den fortgående strukturomvandlingen av det svenska näringslivet. Som ett svar på denna efterfrågan uppstod de bankanknutna utvecklingsbolagen, i alla fall enligt egen utsago.

I studien studeras 6 utvecklingsbolag knutna til varsin bank. Alla startade de i början av 1960-talet. Bolagen som inkluderas i Peterssons studie är (inkl. bankanknytning och startår):

  • Investment AB Promotion, Svenska Handelsbanken, 1962
  • Incentive AB, Stockholms Enskilda Bank, 1962
  • Sponsor AB, Göteborgs Bank, 1964
  • Utvecklings AB Tulwe, Sundsvallsbanken, 1965
  • Hexagon AB, Smålands Bank, Uplandsbanken, Östergötlands, Wermlands och Skaraborgs Enskilda Bank, 1966
  • Sydinvest AB, Skånska Banken, 1966

I Statliga Koncentrationsutredningen (SOU 1968:7) upptas också följande bolag som utvecklingsbolag:

  • AB Företagsfinans, Skandinaviska Banken, 1964 (vid grundandet dotterbolag till AB Custos)
  • Investment AB Gothia, Skandinaviska Banken, 1964 (dotterbolag till Säfveåns AB)
  • Sevonia AB, Skandinaviska Banken, 1964 (dotterbolag till Säfveåns AB)

I Koncentrationsutredningen konstaterar man att ägarssambandet mellan Göteborgs Bank och Sponsor AB var mycket svaga, antalet gemsnamma ägare var mycket litet. Detsamma gällde Tulwe och Sundsvallsbanken. Där var dock Sundsvallsbankens pensionstiftelse den enskilt största ägaren i Tulwe med 6,6% av aktierna och rösterna vid bildandet. Även när det gällde Hexagon så var inslaget av gemensamma ägare med bankerna mycket svagt.

Utöver dessa bolag nämns både i Peterssons paper och i koncentrationsutredningen ytterligare ett bolag, Investment AB Skansen Lejonet. Bolaget uppges att ha varit utan bankkoppling. Företaget var dock starkt förankrat i det göteborgska näringslivet med familjen Broström (11,9%) , familjen Ekman (3,3%), familjen Mannheimer (3,3%), familjen Mark (3,3%) och andra som Kaj Pinéus (3,3%), Folke Thulin (3,3%) familjen Thorburn (3,4%) och Göteborgs kommun (6,7 %) som stora aktieägare. Det betyder förmodligen också en viss koppling till Skandinaviska Banken där Skansen Lejonet var en stor ägare i likhet med familjen Mannheimer.

I koncentrationsutredningen nämns därtill ytterligare ett utvecklingsbolag utan bankkoppling, AB Fidelitas, dotterbolag till Investment AB Öresund och i Peterssons paper nämns göteborgsföretaget Coronaverken AB som hade en verksamhet som liknande utvecklingsbolagen. Största ögare i Coronaverken var på 1960-talet och i början av 1970-talet Förvaltnings AB Hasselfors.

I Peterssons paper jämförs utvecklingsbolagen med 1920-talets emissionsbolag och 1980-talets venture capitalbolag. Det handlar helt enkelt om riskkapitalbolag. En nisch som idag uppfylls av de så kallade Private Equity-bolagen. Utvecklingsbolagen köpte i allmänhet alla aktier i ett företag precis så som andra riskkapitalbolag gjort. Företagsfinans var det stora undantaget då man hade en annan filosofi.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.