Hammarskjöld

Ludvig Hammarskjöld (1869-1958) var generallöjtnant och krigshistoriker. Hans ena sonArvid Hammarskjöld (1899-1988) var under lång tid ordförande i det av amerikanskt kapital ägda AB Sundsvalls Verkstäder, han var också en tid ordförande i Svenska Adelsförbundet och ägde några småföretag. Denna gren av den adliga ätten Hammarskjöld kallas i adelskalendern för den andra yngre grenen.

Arvids bror, Sven Hammarskjöld (1901-1983) var VD i Svenska Sockerfabriks AB och i Nobelstiftelsen och satt sedan i styrelsen för AB Cardo (f.d Sv. Sockerfabriks AB). Vidare satt han i styrelserna förSkandinaviska Banken, AB Pripps-bryggerierna, SPP, Bofors, Säfveåns AB och andra stora företag.

En tredje bror, Lennart Hammarskjöld (1912-1974) var bland annat vice riksbankschef och direktör i en rad internationella finansiell institutioner såväl som VD i svensk Exportkreditnämnden.

De tre brödernas var alltså verksamma i ett brett fält i den svenska industrin som gjorde det möjligt för familjen att ha en maktposition i det svenska näringslivet. Dessutom var deras kusinbarn, Bengt Hammarskjöld (1926-?) VD i A.Johnson & Co och ordförande i Svenska Handelskammaren i Västtyskland.

Till en annan gren av ätten, huvudmannagrenen, hörde Hjalmar Hammarskjöld (1862-1953), också kallad Hungerskjöld. Han var syssling till ovan nämnde Ludvig Hammarskjöld. Han var riksdagsledamot i första kammaren 1923-38, justitieminister, landshövding i Uppsala län och statsminister 1914-17. Under en tid var han också styrelseledamot i Stockholms Enskilda Bank, familjen Wallenbergs bank. Hans bor Carl-Gustaf Hammarskjöld (1865-1940) var general och under en tid chef för försvarsdepartementet.

Av Hjalmar Hammarskjölds 4 söner var Bo Hammarskjöld (1891-1974) statssekreterare i socialdepartementet 1928-34, landshövding i Södermanlands län 1935-48 och ordförande i livsmedelskommissionen 1939-45. Senare blev han också styrelsemedlem i en lång rad svenska företag, Grängesbergsbolaget, Goodyear Gummifabriks AB, Billerud, Försäkrings AB Hansa osv.

Son nummer två var Åke Hammarskjöld (1893-1937). Han var diplomat och medlem av mellanfolkliga domstolen i Haag. Han gifte sig med Britte Wahlgren från den familj Wahlgren som ägde Sydsvenska Dagbladet. Hans ättlingar blev därmed de som tillsammans med andra ur släkten Wahlgren kontrollerade Sydsvenskan tills familjen Bonnier och DN köpte upp den sydsvenska tidningskoncernen. Av hans tre söner blev Knut Hammarskjöld (1922-?) generaldirektör och chef för IATA (international Air Transport Association) och Peder Hammarskjöld (1923-?) ambassadråd i Oslo.

Den kändaste av Hjalmar Hammarskjölds söner var dock den fjärde, Dag Hammarskjöld (1905-1961). År 1930 blev han sekreterare i arbetslöshetsutredningen, och 1935-1941 sekreterare i Riksbanken, 1936-45 sekreterare i Finansdepartementet, och 1941 riksbanksfullmäktiges ordförande. Han hade även tidigt internationella uppdrag. 1948-53 ingick han i huvuddelegationen i OEEC och blev då för ett år vice ordförande i dess exekutiva kommission, och var 1950 ordförande för den svenska delegationen Uniscansamarbetet till 1953. År 1947 och året därpå deltog han i delegationen vid Pariskonferensen.

Dag Hammarskjöld var också en framstående nationalekonom, som ingick i Stockholmsskolan med Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin, och var under en tid sakkunnig vid utrikesdepartementet i finansiella frågor. I egenskap av nationalekonom var han ledamot av nämnden för Konjunkturinstitutet från 1937 och elva år framåt. Dag Hammarskjöld var kabinettssekreterare 1949 till 1951, och sedan konsultativt statsråd 1951-1953. Trots att Hammarskjöld ingick i flera socialdemokratiska regeringar gick han aldrig med i partiet.

Dag Hammarskjöld föreslogs i mars 1953 av säkerhetsrådet till FN:s generalsekreterare och i början av april 1953 valdes han till posten av generalförsamlimgen. Han omvaldes 1957. Han hade vid tillträdandet vunnit anseende genom sitt arbete för OEEC, och posten hade blivit ledig då Sovjetunionen bojkottat företrädaren Trygve Lie. Hans tid som generalsekreterare präglades av djupgående konflikter i världspolitiken. Han bidrog till att stärka generalskreterarens roll i FN och dog under mystiska omständigheter under Kongokrisen 1961 då det flygplan han färdades i störtade av okänd anledning.

Under större delan av 1900-talets första halva och under 1950- och 1960-talen tillhör familjens två grenar alltså de mäktigaste familjerna i Sverige, både inom näringslivet som direktörer och styrelseproffs och som politiker och diplomater. En kombination som ju inte varit alltför ovanlig inom olika direktörsfamiljer, andra exempel är ju Eliasson, Jacobsson och Hägglöf.

Läs mer: HD, DN1, Hammarskjöldstiftelsen, DN2, KB, E24, AB, Wahlgrenska stiftelsen, MV, SDS,SOU 1997:92, Cavefors,

Andra källor:
Adelskalendern, olika årgångar
CH Hermansson, Monopol och Storfinans – de 15 familjerna, tredje upplagan, 1971
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2009.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,, , , , , , , , , , ,, , , , , , , ,, , , , ,

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.