De 15 familjerna http://15familjer.zaramis.se Storfinans och monopol Thu, 04 May 2017 18:25:08 +0000 sv-SE hourly 1 https://wordpress.org/?v=4.7.5 73238832 Toveks Bil http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/toveks-bil/ http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/toveks-bil/#respond Thu, 04 May 2017 18:25:08 +0000 http://15familjer.zaramis.se/?p=838 Läs mer...]]> Inlägget är del 9 av 9 i serien Bilmånglarna

G. Toveks Bil AB grundades 1994 i Kinna av Gregor Tovek. Han är fortfarande ägare, dessutom VD och styrelseordförande i bolaget som expanderat kraftigt sen starten. Expansionen har till stor del skett genom uppköp.

2001 togs Din Bils verksamhet i Borås över och verksamhet startas i Ulricehamn. Året efter förvärvades förvärv av Wohléns bil i Varberg och Falkenberg. 2010 köptes Björstigskoncernen med verksamhet i Lidköping, Skövde, Falköping, Mariestad, Skara och Vara samt Blennermarkskoncernen med verksamhet i Trollhättan, Uddevalla och Åmål.

Koncernen består idag av moderbolaget samt 9 dotterbolag, främst bilhandelsföretag men också fastighetsbolag och finansbolag. Förutom Gregor Tovek sitter också hans fru Susanne Tovek, döttrarna Evelina och Isabella Tovek samt hans far i styrelsen för familjeföretaget.

Idag har företaget cirka 600 anställda och är ett av Sveriges större bilhandelsföretag. De säljer både personbilar och lastbilar.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

]]>
http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/toveks-bil/feed/ 0 838
Holmgrens Bil http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/holmgrens-bil/ http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/holmgrens-bil/#respond Thu, 04 May 2017 17:02:39 +0000 http://15familjer.zaramis.se/?p=836 Läs mer...]]> Inlägget är del 8 av 9 i serien Bilmånglarna

År 1960 startade Sonny Holmgren en firma för bilförsäljning i en liten lokal i Jönköping. Det började med begagnade bilar men ganska snart blev det även nybilsförsäljning och serviceverkstad. Sedan dess har bolaget vuxit och det är idag ett av Sveriges största bilhandelsföretag med försäljningsverksamhet i Jönköping. Nässjö, Skövde, Göteborg, Vetlanda, Värnamo, Växjö, Borås, Helsingborg, Kalmar, Karlskrona, Oskarshamn, Vimmerby, Västervik och Kungsbacka.

Holmgrens Bil AB ingår i en mindre koncern, Holmgren Group AB som förutom bilfirman också omfattar ett antal fastighetsbolag, varav en minoritetsandel i Nivika Intressenter AB, ett bolag som kontrolleras av familjen Holmgren. Holmgren Group AB har cirka 600 anställda. Företaget och familjen Holmgren äger också del i bemanningsföretaget Flodin Rekrytering & Bemanning AB (Flodin Holding AB) med 100 anställda. Holmgren Group är också delägare i är bilförsäkringsbolaget Greater Than AB där de har 9,7% av aktiekapital och röster.

Företagskoncernen leds idag av Benny Holmgren, sannolikt son till Sonny Holmgren. Han är också ägare tillsammans med Eline och Eric Holmgren som väl sannolikt är hans barn samt Thibaud Hartvig Holmgren som är son till Tony Hartwig. I styrelsen för Holmgren Group AB ingår Benny Holmgren, Eric Holmgren, Thibaud Hartwig Holmgren, Bo Sandberg, Andrea Moreau Folcker och Göran Strandberg.

Thibaud Hartwig Holmgren och Tony Hartwig har livsmedelshandelsföretaget Olle Hartwig AB med dotterbolaget Pandalus AB. De två handelsföretagen sysslar främst med räk- och fiskhandel.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

]]>
http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/holmgrens-bil/feed/ 0 836
AB Sydinvest – utvecklingsbolaget i Skåne http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/ab-sydinvest-utvecklingsbolaget-i-skane/ http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/ab-sydinvest-utvecklingsbolaget-i-skane/#respond Thu, 04 May 2017 15:59:00 +0000 http://15familjer.zaramis.se/?p=834 Läs mer...]]> Inlägget är del 10 av 10 i serien Utvecklingsbolagen

Sydinvest grundades 1966 med Skånska Banken som initiativtagare genom att AB Liljedahlska Läderfabriken ändrade namn till AB Sydinvest. Ägare i det nybildade utvecklingsbolaget blev de 5 intressenterbolag som familjen Roos (var tidigare ägare av Liljedahlska) använde för att kontrollera banken plus Guldsmeds AB GAB (också ägt av familjen Roos). Totalt kontrollerade familjen Roos 46% av rösterna i bolaget. De med familjen Roos nära allierade familjerna Malmros och Edstrand kontrollerade ytterligare 2,7 % respektive 1,9%. Familjen Ericsson som också var närstående Skånska Banken kontrollerade 1,5%  och Wallenbergs Incentive AB 2% av rösterna.

Redan innan ombildningen till utvecklingsbolag hade företaget investerat i olika bolag:

Liljedahlska Läderfabriken hade parallellt med att den gamla rörelsen, det vill säga garveriverksamheten, avvecklats förvärvat fyra företag i Malmötrakten. Dessa fyra företag ingick alltså i bolaget när Sydinvest bildades. Tre av de fyra var tillverkande företag. Harry Holmdahl tillverkade branddörrar, Ceres kemisk-tekniska produkter och Svenska Säck tillverkade säckar, presenningar och plastfolier för industriellt bruk. Det fjärde förvärvet, Bröderna Jörgensen, var ett handelsföretag som sålde bland annat konstfiberprodukter till byggnads- och möbelindustrin.

1 augusti 1966 förvärvades AB Iwan Omfors Fabriker, som tillverkade olika sorters biljettautomater. 1 maj 1967 köptes rörelsen i Lidköpings Kranmaskiner och det nybildade företaget, som tillverkade mobila lyftkranar, gavs namnet AB Björnkranar. Sydinvests sista förvärv ägde rum i februari 1968 och avsåg Lerum Lättmetall AB som tillverkade tankar och lastbärare i rostfritt stål. Detta företag såldes dock redan år 1969, med motiveringen att efterfrågan på företagets produkter minskat.

Varken Sydinvest eller dotterbolag gick speciellt bra och 1969 togs ett förslag om samgående med Företagsfinans fram. Aktieägarna ställde sig dock inte positiva utan bolaget fick kämpa vidare:

Sydinvests ekonomiska problem fortsatte och koncernens resultat föll kraftigt under åren 1970 och 1971. Sydinvest var tvingade att vidta kraftfulla och snabba åtgärder om ytterligare förluster skulle kunna undvikas. Därför skars verksamheten ned i Björnkranar, som var den största förlustkällan, och antalet anställda minskades med 50 personer. Tillverkningen i Ceres avvecklades och företaget bedrev från och med 1972 endast uthyrning av sina tidigare tillverkninglokaler. Slutligen såldes också vissa fastighetsinnehav i Bröderna Jörgensen och i Iwan Omfors. Förändringarna räckte dock inte till, även påföljande år gick koncernen med förlust. Hösten 1973 slutade Sydinvests historia som utvecklingsbolag då Persöner-koncernen köpte bolaget.

Persöner-koncernen köptes senare upp av AB Wilh. Sonesson, ett företag som så småningom hamnade i Beijerinvest. Precis som de andra mindre lyckosamma utvecklingsbolagen Tulwe och Sponsor hamnade alltså även Sydinvest i de bolag som Anders Wall hade intressen i. Fast idag är AB Sydinvest (eller ett nytt bolag med samma namn) ägt av familjen Raihle, den ursprungliga ägarfamiljen till Persöner AB.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

]]>
http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/ab-sydinvest-utvecklingsbolaget-i-skane/feed/ 0 834
Investment AB Skansen Lejonet http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/investment-ab-skansen-lejonet/ http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/investment-ab-skansen-lejonet/#respond Thu, 04 May 2017 15:54:07 +0000 http://15familjer.zaramis.se/?p=832 Läs mer...]]> Inlägget är del 9 av 10 i serien Utvecklingsbolagen

Investment AB Skansen Lejonet grundades i syfte att medverka i strukturrationaliseringar inom västsveriges näringsliv. Bolaget grundades i Göteborg av kapitalintressen som återfanns inom kretsen kring Skandinaviska Banken.

Ingen dominerande ägare fanns i bolaget utan innehavet av röststarka aktier fanns band flera av de göteborgska finansfamiljerna. Ägare år 1972 var familjen Broström som via rederiet (Tirfing) och direkt kontrollerade 8,5% av rösterna plus att en makthavare i Tirfing tillika VD i Skansen Lejonet som inte tillhörde familjen, Stig Danielson, kontrollerade 3,8%, familjerna Mark/Carlander 7%, familjen Thorburn 4%, familjen Mannheimer 3,3%, familjen Ekman 3,3% och Göteborgs kommun via fonder och bolag 6,6%.

Bolaget hade framförallt ägarintressen i den bohuslänska stenindustrin men även en portfölj av aktier i börsnoterade företag. Bland dotterbolagen märktes AK Fernströms Granitindustrier AB med stenbrott i Småland, Blekinge och Skåne, Kullgrens Enka AB (tidigare Granit AB Kullgrens Enka) med stenbrott i Bohuslän, AB Asfaltbeläggningar, AB Karlshälls Granitindustri (grundat 1909) och Svenska Granitindustri AB (grundat 1898).

Kullgrens Enka grundades år 1842 av köpmannen och redaren Carl August Kullgren tillsammans med ingenjören och kanalbyggaren Nils Ericson. Bolaget skulle bryta sten för Nils Ericsons fästningsbygge på Marstrand och kanalbygge i Trollhättan. Stenbrytningen startade, efter geologiska undersökningar av Ericson, på ön Bohus-Malmön i nuvarande Sotenäs kommun, utanför Brofjorden. Redan 1844 lämnade Ericson bolaget. Med tiden blev bolaget Nordens största stenindustriföretag. Det mesta av den bearbetade stenen såldes på export, bland annat till Köpenhamns sjöbefästning samt till Hamburg och England.

Efter Carl August Kullgrens död övertogs firman av hustrun Ulrika Kullgren. Enligt den tidens sed ändrades företagets namn till C.A. Kullgrens Enka. Ledare för företaget blev Ivar Kullgren, son till C.A. Kullgren, och efter honom blev hans son Viktor Kullgren chef. På 1960-talet övertogs Kullgrens Enka av Investment AB Skansen Lejonet. 1977 las Kullgrens Enka ner. Stenbrotten i Krokstrand, på Rixö och Malmön stängdes.

Alfred Kofoed Fernström grundade 1885 firman AK Fernströms Granitindustrier (AKF) i Karlshamn och startar ett flertal stenbrott i denna trakt. Verksamheten gick bra och kring sekelskiftet ledde granitexporten främst till Tyskland till att man skaffade egna fartyg för transporterna.

Under tiden fram till första världskriget växte flottan stadigt, men i efterkrigstidens depression avvecklades större delen av fartygsflottan. Under tiden fram till andra världskriget drev rederiet bara ett fåtal fartyg och 1946 såldes det sista fartyget i bolagets flotta. Bolaget drev dock stenhuggeriverksamheten vidare.

Under ledning av Eric K Fernström så satsade bolaget år 1951 på att bedriva tanksjöfart. Det första företaget levererades 1954. 1968 sålde Eric K Fernström sitt bolag till Investmentbolaget Skansen Lejonet i Göteborg. Bolaget behöll trots detta sitt namn och under en kort tid kvarstod Eric K Fernström i bolagets ledning. Rederirörelsen var helt inriktad på tank- och OBO fartyg, vilket visade sig vara en olycklig kombination när 1970-talets oljekris slog till. Bolagets sista fartygsbygge gick direkt till upplag där hon förenades med bolagets andra upplagda fartyg.

En sådan verksamhet gick naturligtvis inte att driva vidare, så bolaget sålde under 1970-talet ut sin fartyg. 1977 såldes det sista fartyget, som året efter formellt övertogs av köparen Broströms. Skansen Lejonet kraschade som bolag som en konsekvens av de misslyckade fartygssatsningarna under 1970-talet och de olika dotterbolagen såldes av konkursboet:

Den fullständigt dominerande kunden på Sparbanken i Karlshamn var vid den här tiden miljardären Ingemar Petersson, en stor och bullrig värmlänning, klädd i sjabbiga kostymer, som rökte kopiöst mycket och drack ännu mer.

Han hade rullat in i Karlshamn i en stor Mercedes en sommardag 1978 efter att ha köpt stadens gamla granitexportfirma, AKF Granit, av investmentbolaget Skansen Lejonet som hade kraschat på grund av en jättesatsning på oljetankers när marknaden för dessa gick i kvav under 1970-talet. Vd:n Stig Danielsson hade skjutit sig och Ingemar Petersson, som hade börjat som brädgårdsarbetare för att några år senare äga ett helt sågverk, hade kommit åt hela AKF Granit för bara 5 miljoner kronor. I bolaget fanns nästan all stenexport i Sverige, Finland och Norge samlad. AKF Granit hade enorma övervärden, och en kort tid efter det att Ingemar Petersson hade köpt bolaget, sålde han ett stycke mark i Småland för nästan lika mycket som han hade köpt hela koncernen för.

Ingemar Petersson installerade sig i den gamla granitfirmans kontorshus i Karlshamn, ett imponerande sekelskifteshus i hamnen. Här kunde han ibland ställa sig korridoren och ropa: ”Brännvin, pojkar!” En av de anställda skickades iväg till systemet och en annan för att köpa falukorv, och sedan var det fest. ”Nu ska vi supa!” sa Petersson och
hällde upp i glasen.

Både AB Karlshälls Granitindustri och Svenska Granitindustri AB finns som bolag än idag. Det sistnämnda bolaget ägs av ovan nämnde Ingemar Petersson.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Lars Ohlson, Skambankerna (citatet ovan)

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

]]>
http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/investment-ab-skansen-lejonet/feed/ 0 832
Coronaverken – som ett utvecklingsbolag http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/coronaverken-som-ett-utvecklingsbolag/ http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/coronaverken-som-ett-utvecklingsbolag/#respond Thu, 04 May 2017 15:50:22 +0000 http://15familjer.zaramis.se/?p=830 Läs mer...]]> Inlägget är del 8 av 10 i serien Utvecklingsbolagen

Coronaverken grundades 1918 i Göteborg som en tvättmaskinstillverkare. I den första styrelsen för bolaget ingick C.R. Tellander, J.T. Sandberg och Sigurd Larsson. Tellander hade 1907 också startat Värmelednings AB Celsius, J.T. Sandberg som hade varit VD i Verkstads AB Vulcan, som köpt Tellanders första företag Eminent (startat 1900). När Vulcan år 1917 köptes av Nordiska Kullager slutade Sandberg och blev istället intressent i det nybildade Coronaverken AB som övertog Vulcans tidigare tillverkning. Sigurd Larsson var också delägare i företaget Larsson, Seaton & Co. Chef för Coronaverken var från 1918 till 1946 Reinhold Hjort. Tellander blev också intressent i E.A. Rosengrens AB när grundaren dog 1910. Partners i det nya aktiebolaget var också Sven Almqvist, Herman Lindquist och A.Fröding.

1923 startade Tellander AB CTC för att exploatera en del uppfinningar han gjort. Detta  företag flyttade vid hans död år 1930 en del av tillverkningen till Ljungby i Småland. Franz Hartmann blev 1930 styrelsordförande i CTC och 1957 i Rosengrens. VD från 1933 var Eric Höglund och från 1953 Sigurd Ljungcrantz.

1947 köptes Coronaverken och Vulcan upp av CTC och det året kom varumärket Wascator till. 1948 köptes företaget Domus som tillverkade frontade tvättmaskiner. Coronaverken kom snart att inrikta sig på en verksamhet som kan liknas vid ett utvecklingsbolags.

1959 fusionerade Coronaverken AB, kassaskåpsföretaget EA Rosengrens AB, AB CTC (tvättmaskiner, oljepannor, armaturer osv) samt AB Husqvarna Borstfabrik och ett nytt moderbolag, förvaltningsbolaget Coronaverken AB bildades. Troligen blev nu Förvaltnings AB Hasselfors huvudägare i företaget. Ordförande i det nya bolaget blev Franz Hartmann och VD Erik Håkansson, innan dess VD i Rosengrens sen 1944. Bolaget hade nu 1 600 anställda.

1962 köptes AB Hedalverken, 1963 AB Lindells Vågfabrik, 1965 kassaskåpsföretaget AB Norema Industrier som senare fusionerades med Rosengrens och Verkstads AB Calor. Året därefter köptes AB Silenta Maskinfabrik, AB Specialpumpar, Vårgårda Armaturfabrik AB, Verkstads AB Lindqvist, Växjö Rostfritt AB och tyska API Maschinen Gmbh samt Backer Elektro-Värme AB. Calor som tillverkade värmesystem och tvättmaskiner fusionerades med AB CTC.

1966 fusionerades Lindells Vågfabrik med Stathmos AB och Coronaverken blev ägare till 50% i det nya bolaget Stathmos-Lindell AB. KF ägde den andra halvan samt erhöll en relativt stor post aktier i Coronaverken. 1972 kontrollerade Hasselfors 18% av rösterna i Coronaverken och KF  10,8%. I övrigt kontrollerade göteborgsfamiljerna Hartmann och Friberger uppemot 10% av aktierna. Coronaverken hade 1960 1 900 anställda, 1964 2 700, 1968 4 200 och 4 700 år 1972. Franz Hartmann kvarstod som styrelseordförande i Coronaverken tills bolaget köptes av AGA. Han var en av de mäktigaste inom det svenska näringslivet på 1960-talet. De enda tre som enligt koncentrationsutredningen hade fler styrelseposter var Marcus Wallenberg, Ragnar Söderberg och Hugo Stenbeck Sr.

1973 köpte Electrolux Wascator från Coronaverken och 1974 övertogs hela ägandet i Stathmos av KF. Sistnämnda år köptes slutligen också Coronaverken av AGA efter att bolaget hamnat i ekonomiska problem, delvis på grund av en riskfylld expansion utomlands.

1982 köptes Backer av NIBE och 1983 knoppade AGA av bolaget Pharos som bland annat innehöll Rosengrens. 1984 sålde AGA hela CTC-gruppen, som Coronaverken nu hette, till Saab som slog ihop CTC med AB ASJ till Saab-Scania Enertech med 3000 anställda. 1987 såldes Rosengrens (heter numera Gunnebo Nordic) till Kullenbergs Förvaltnings AB och Vårgårda Armatur till Gustavsberg. 1988 sålde Saab-Scania hela Enertechgruppen till Trelleborgs AB och sen 1993 är bolaget brittiskägt.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Veckans Affärer, 1972
Årsredovisning AGA 1983
Årsredovisning Pharos 1983
Årsredovisningar Saab-Scania 1983-1989

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen 2010.

]]>
http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/coronaverken-som-ett-utvecklingsbolag/feed/ 0 830
Utvecklings AB Tulwe – Sundsvallsbanken http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/utvecklings-ab-tulwe-sundsvallsbanken/ http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/utvecklings-ab-tulwe-sundsvallsbanken/#respond Thu, 04 May 2017 15:45:00 +0000 http://15familjer.zaramis.se/?p=828 Läs mer...]]> Inlägget är del 7 av 10 i serien Utvecklingsbolagen

Utvecklings AB Tulwe grundades 1965 på initiativ av Sundsvallsbanken. Inslaget av gemensamma ägare med banken var svagt, men Sundsvallsbankens pensionstiftelse var från början den störste ägaren i Tulwe med 6,6% av rösterna i bolaget. Ett aktieägarkonsortium fanns dock och tillsammans kontrollerade man 44% av rösterna vid starten av bolaget.

Det första företaget, Hilding Carlssons Mekaniska Verkstads AB, ingick i bolaget redan från start:

Verksamheten i Tulwe startades i december 1965 då det första företaget förvärvades, Hilding Carlssons Mekaniska Verkstads AB. 1 februari 1966 förvärvades Bröderna Höglunds Verkstad AB. Dessa två företag, belägna strax utanför Sundsvall, sammanfördes till ett företag – Ilsbo Industrier AB. Tulwe ansåg sig nu ha en slagkraftig enhet för tillverkning av släpfordon till lastbilar och skogsmaskiner. 1 oktober 1966 förvärvades uthyrningsföretaget Norrlandskranar AB, också beläget i Sundsvall.

Offensiven fortsatte med förvärvet av Gavleverken AB, tillverkare av byggnadsplåt, i september 1967 och antalet anställda i koncernen hade stigit till cirka 600 personer. Hösten 1968 hamnade det största dotterbolaget Ilsbo Industrier i akuta likviditetsproblem. Den stora satsning på släpfordon som Ilsbo, och Tulwe, gjort visade sig vara felaktig då försäljningen av lastbilar, och därmed även släpfordon, sjönk kraftigt åren 1966-1968. Förlusterna i Ilsbo steg alltmer och i november 1968 övertog därför Sundsvallsbanken, som störste kreditgivare för att skydda sin
fordran, vederlagsfritt aktierna i företaget från Tulwe.

1 augusti 1969 ansåg sig Tulwe återigen moget för ett förvärv och denna gång köptes ett rent serviceföretag – Säljinstitutet AB. Detta företag bedrev, genom tre dotterbolag, olika sorters konsultverksamhet inom bland annat försäljning och dataområdet. Inte heller detta förvärv var lyckat och 1970 såldes två av dess dotterbolag. Tulwe genomförde sedan inte några ytterligare förvärv.

1972 var Erik Elinder störste ägare i Tulwe med 17 % av rösterna och Sundsvallsbankens pensionsstiftelse kontrollerade 6,2%. Senare under året köpte Beijerinvest upp aktier motsvarande 40% av rösterna i bolaget. I slutet av samma år lade Beijerinvest AB ett bud på Utvecklings AB Tulwe som accepterades av aktieägarna. Kvar i bolaget fanns då bara Gavleverken och delar av Säljinstitutet. Norrlandskranar såldes redan tidigare under 1972. Gavleverken såldes 1976.

Ilsbo Industrier heter idag J.Sörling-Ilsbo AB och har Amymone Venture Capital som ägare. Antalet anställda i hela Amymonekoncernen är 560 och huvudägaren heter Per Vannesjö. Gavleverken ägs sedan 1990 av finska Rautaruukki Oy och fick 1992 namnet GA Plagan AB.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen.

]]>
http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/utvecklings-ab-tulwe-sundsvallsbanken/feed/ 0 828
Sponsor AB – kopplat till Götabanken http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/sponsor-ab-kopplat-till-gotabanken/ http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/sponsor-ab-kopplat-till-gotabanken/#respond Thu, 04 May 2017 15:40:19 +0000 http://15familjer.zaramis.se/?p=826 Läs mer...]]> Inlägget är del 6 av 10 i serien Utvecklingsbolagen

Sponsor AB var ett utvecklingsbolag som bildades av Göteborgs Bank (senare Götabanken) år 1964. Bolaget fick en aktieägarkrets som var närstående till banken. Ägarna i banken var dock inte ägare i Sponsor AB i nån större utsträckning, men det fanns ett aktieägarkonsortium som från start kontrollerade 75% av rösterna i bolaget. Efterhand som företag förvärvades kom nya och förhållandevis stora aktieägare in i bilden eftersom Sponsor erlade hela eller delar av betalningen för de förvärvade företagen med nyemitterade aktier.

Sponsors verksamhet började i liten skala under 1964 då ett företag i Stockholm förvärvades, Bilmaterial AB. År 1965 förvärvades Jungners Verkstads AB, Centro-Maskin, Sävedalen och Förenade Färg samtliga i Göteborg. 1966 köptes ytterligare ett företag och 1967 skedde det förvärv som skulle bli Sponsors sista. Koncernen hade nu på kort tid vuxit kraftigt och i och med stora satsningar, med medföljande nyanställningar, var antalet anställda uppe i över 1 000 personer och årsomsättningen inom koncernen översteg 100 miljoner kronor.

Bland de lite större ägarna märktes år 1972 familjen Sandén, familjen von Sydow (Broström), Ernst Järnfelt, Påhlsson (Pååls och Pågens), Arne Henrikson, familjen Parkfelt, familjen Barkman (Barkman & Co), familjen Sundblad och familjen Trygger. Av dessa var i stort sett bara Henriksson och Sandéns några större ägare i Göteborgs Bank. Sponsor lyckades dock inte förvärva några bolag med bra utvecklingsmöjligheter och bolaget fick problem:

Redan under räkenskapsåret 1967/68 avyttrades såväl Bilmaterial som Sävedalens och därmed minskade antalet anställda med knappt 400 personer. 1969/70 ägde nästa nedskärning mm då hela rörelsen i Förenade Färg såldes och endast fastigheterna behölls. Därefter bedrevs verksamheten i Sponsor i någorlunda oförändrat skick till mars 1973 då Beijerinvest, som redan innehade 27 procent av rösträtten i bolaget, lade aktieägarkonsortiet ett bud på deras aktier. Anbudet godtogs och Beijerinvests ägarandel i Sponsor ökade till 75 procent. Resterande aktieägare erbjöds därefter att lösa in sina aktier mot aktier i Beijerinvest. I slutet av året hade Beijerinvest, slutligen genom tvångsinlösen, fullständig kontroll över Sponsor.

1975 fick AB Sponsor som en del av Beijerinvest återigen uppgiften att fungera som utvecklingsbolag. Därefter följde Sponsor med i moderbolagets fusion med Pribo, fusion med Volvo, skilsmässa från Volvo för att slutligen år 1981 förvärvas av Investment AB Argentus. Nu ingick bland Sponsors dotterbolag bland annat Haki-produkter (köptes 1976, börsnoterades 1982 och aktieinnehavet såldes 1985), Habia Cable och Gust. Carlsson (tidigare i Hexagon). Habia Cable ägs idag av Anders Walls bolag Beijer-Alma.

2002 fanns troligen Sponsor hos Catella (Catella Sponsor) eftersom detta bolag byggdes på resterna av Finans AB Nyckeln som delvis ägts av Anders Walls Beijer Capital och 2008 hos Corp Nordic. Om det nu är samma företag.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Årsredovisning Investment AB Argentus 1983
Årsredovisning Investment AB Beijer 1983

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen.

]]>
http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/sponsor-ab-kopplat-till-gotabanken/feed/ 0 826
AB Företagsfinans – ett annorlunda utvecklingsbolag http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/ab-foretagsfinans-ett-annorlunda-utvecklingsbolag/ http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/ab-foretagsfinans-ett-annorlunda-utvecklingsbolag/#respond Thu, 04 May 2017 15:35:55 +0000 http://15familjer.zaramis.se/?p=824 Läs mer...]]> Inlägget är del 5 av 10 i serien Utvecklingsbolagen

Företagsfinans bildades 1964 som ett dotterbolag till AB Custos som från start ägde 72% av aktierna och rösterna i företaget. Företagsfinans var följaktligen ett företag som stod nära Skandinaviska Banken. Bolaget hade delvis en annan inriktning än de andra  utvecklingsbolagen då man inte ville köpa majoritetsintressen i bolag man ville utveckla och förändra. Istället köpte man ofta en stor minoritetsandel i olika bolag.

Som det nu blev så blev Företagsfinans aldrig något egentligt utvecklingsbolag utan ett mer klassiskt investmentbolag med aktieposter i en rad börsnoterade bolag. Oftast relativt små poster utom i ett par fall, Investment AB Öresund, Wilh. Sonesson AB, AB Cardo, AB Armerad Betong och ABV – Vägförbättringar AB. I de två sistnämnda så var Förtegsfinans kontrollerande aktieägare redan år 1972 via sitt dotterbolag Förvaltnings AB Egam. Cardo och Öresund kontrollerades av Skandinaviska Banken/Custos bland annat via Företagsfinans.

Huvuddelen av de bolag Företagsfinans investerat i var skånska och det gäller även de fåicke-börsnoterade företag som företaget investerat i, som Amaco Maskin AB (83,5% av rösterna) och Rederi AB Gylfe (mer känt som Gorthon Line, 11,5%). Dock inte AB S:t Eriks Betong som var ett Uppsalaföretag i vilket Företagsfinans 1972 ägde 66%.

Största aktieägare i AB Företagsfinans vid denna tid var Säfveåns AB med 41,2 % av rösterna och AB Custos med kontroll av 23,7% av rösterna i företaget. Näst störste ägare i Företagsfinans var Aktieägareföreningen Egam-Armerad Betong. Även stiftelser knutna till Armerad Betong ägde en del aktier. Bolaget var alltså fast förankrat i ägargruppen kring Skandinaviska Banken/Custos.

Bara 4 år senare så såg ägandet i Företagsfinans helt annorlunda ut. Det hade lagts som så att bolaget nu också var ägat av i huvudsak skånska intressen, Gorthon Invest AB kontrollerade 11,5% av aktierna, AB Cardo 11,3%, Åkermans Verkstads AB, Byggnads AB Balken och AB Hevea 10,6% vardera. Byggnads AB Balken var ägarbolag till ABV och Armerad Betong och resultatet av en komplicerad fusion mellan bolagen med start 1971/72. Fram till 1977 fanns bägge bolagen kvar som dotterbolag till Balken. Det året slogs de ihop till ett dotterbolag, Armerad Betong Vägförbättringar AB.  Huvudägare i Balken var Företagsfinans med 35% av rösterna, största enskilde ägare i Gorthon Invest var Företagsfinans med 18% av rösterna, även om familjen Gorthon totalt ägde ett kontrollerande intresse i bolaget. AB Cardo kontrollerades i praktiken fortfarande av AB Custos och AB Hevea var fortfarande i Dunkerfondernas fasta grepp. Åkermans var kontrollerat av familjen Linander med Företagsfinans och AB Cardo som stora ägare av röstsvaga aktier.

Omläggningen av ägandet i Företagsfinans skedde genom en aktion som kallas ”Rädda Skåne” och syfatde till att behålla kontrollen över bolagen i händerna på skånska kapitalintressen efter fusionen mellan Stockholms Enskilda Bank och Skandinaviska Banken är 1972. Genom agerandet skapades en specifik ägargrupp som kan kan kallas Företagsfinans/ABV. Starka män i gruppan kan Bo Dahlgren, Nils Linander och Stig Gorthon anses ha varit. Utöver redan nämnda bolag ägde Företagsfinans också ett antal mindre dotterbolag, däribland AB S:t Eriks Betong, AB Ventilatorverken, Åsbrink Eiker AB, Gjuteriverken AB och Ystad Karosseri AB. Totalt hade dessa bolag ungefär 600 anställda.

Åren därefter förändrades verksamheten i Företagsfinans och de rörelsedrivande små byggmaterial- och verkstadsföretagen såldes. Cardo tog över både Saléns 10% och Företagsfinans drygt 11% i Gorthon och blev största enskidla ägare med 19,4%. Istället satsade Företagsfinans nu på Finansverksamhet och 1983 ägde Företagsfinans 22,3% i Civic Fondkommission AB, en tredjedel av AB Moderator, 50% i Finans AB Obligentia, en tredjedel av Transinvest AB och 10% i Transferator Fondkommission AB. Vidare ägde man tillsammans med Armerad Betong Vägförbättringar (ABV, resultatet av en fusion mellan detta bolag och dess moderbolag Byggnads AB Balken) Balken Invest AB som i sin tur ägde företaget NVS samt 10% i United Brokers Fondkommission AB och 10% i Transferator Fondkommission AB.

Anders Walls Investment AB Argentus hade nu också seglat upp som storägare i Företagsfinans med kontroll över 15% av rösterna och således hade nu, 1983, Anders Wall ett visst inflytande i företaget. Uppköpen av aktier i Företagsfinans hade börjat 1979 då dåvarande Beijerinvest lade ett bud. Balken Invest kontrollerade 28,9% och ABV 27,6%. Argentus ägde för sin del 50% i ovan nämnda Obligentia och lika stor andel av Moderator samt en tredjedel av Transinvest.

I Transferator var bland annat Ebba Lindsö VD:

En milstolpe är VD-skapet i dåvarande penningmäklarfirman Transferator. När bolaget köptes upp av Alfred Berg blev hon bekant med Patrik Brummer, numera på Brummer & Partners, och Peter Norman, VD Sjunde AP-fonden.

[…]

1985, 30 år gammal, började hon som penningmäklare på Transferator, ett dotterbolag inom Merchant fondkommission. Äktenskapet med en mäklare på Civic fondkommission knakade i fogarna. Två år senare var de skilda. Hon skulle som ensamstående mamma, med en treåring och en sexåring, göra karriär och bli VD för Transferator.

Den före detta maken gick det sämre för. Han hade slutat på Civic och börjat på dåvarande Nordiska, Nordic Brokers, men fortsatte att spekulera i optioner inför börsnedgången på hösten 1987. ”Jag var nära att vinna en miljard”, uttalade han sig i Veckans Affärer i november 1987. Han hade satsat på en börsnedgång och handlat hos de före detta kollegorna på Civic som stängde hans position innan nedgången var ett faktum. Det fanns inte säkerheter för hans optioner och Civic var illa ute. Istället för en miljard rikare, blev den före detta maken 35 miljoner fattigare. Ebba Lindsö skänkte honom mångmiljonvärden vid bodelningen. Men han spelade bort alltihop igen på affärer med skogsfastigheter.

[…]

När hon började på Transferator så var det en penningmäklarfirma som tog egna positioner men man var tämligen ointresserade av kunderna. Ebba Lindsö spelade en avgörande roll för att ändra strategin mot kundernas behov.

[……]

Som VD styrde hon företaget med järnhand och levererade enligt uppsatta mål. Moderbolaget Merchant hade däremot problem med bolagen som sysslade kapitalförvaltning och aktiehandel. Lindsö hade försäkrat sig om att Transferator inte skulle dela med sig av sitt överskott så ägarna tvingades sälja bolaget.

Köpare var Alfred Berg och när Ebba Lindsö gjort upp med Patrik Brummer om köpet, dök hon upp bland grabbarna på Alfred Berg.

[…]

Länge hette företaget Alfred Berg Transferator innan det inlemmades helt i Alfred Berg.

Uppenbarligen hamnade Transferator som dotterbolag i Merchantkoncernen tillsammans med Merchant Fondkommission (senare Aragon Fondkommission). 2002 köptes Aragon av Kaupthing. Civic, som verkar ha hamnat i stora svårigheter under krisen i början av 1990-talet slogs ihop med Consensus Fondkommission nån gång på 1990-talet. Obligentia verkar numera vara ett privatägt konsult- bemannings och utbildningsföretag i Göteborg.

I slutet av 1980-talet började Johnsonkoncernen köpa aktier i ABV:

1987 började Nordstjernan AB köpa aktier i det börsnoterade byggbolaget Armerad Betong Vägförbättringar (ABV). I Nordstjernan fanns vid den tiden bland annat det egna byggbolaget Johnson Construction Company, JCC.
Under våren 1988 ökade Nordstjernan sin aktieandel och från och med den 21 maj 1988 räknades ABV som dotterbolag till Nordstjernan.

1989 fusionerades ABV med byggbolaget JCC och blev det nuvarande byggbolaget NCC. Året innan fusionerade Argentus med Anders Walls andra investmentbolag, Investment AB Beijer. Strax efter fusionen delades bolaget i två, Beijer Industries och Beijer Capital. I slutet av 1980-talet hamnade Gorthons rederiverksamhet hos Bilspedition (BTL). 1990 köptes Gorthon Invest AB av rederiet B & N. Idag är rederiverksamheten som fanns i Gorthon Invest en del av bolaget Transatlantic.

S:t Eriks Betong ägs idag av riskkapitalbolaget Segulah.

1985 hade AB Pronator, ett bolag som då var kontrollerat av Christer Jacobsson, John Wattin och Hans Larsson köpt på sig aktier motsvarande 35,7% av rösterna i Företagsfinans. Flertalet av dessa bör ha köpts från Investment AB Argentus och Balken Invest AB. I det senare bolaget var fömodligen Pronator redan huvudägare. De första aktierna i Balken fick man när Enator köpte upp Prospector inklusive Scandiaconsult. Sen konstruerades bolagsbildningen om så att Prospector som nu hette Pronator istället blev moderbolag. Pronator kontrollerade också 17,7% av rösterna i ABV. Året därfter tycks Företagsfinans ha blivit dotterbolag till Pronator.  Företagsfinans fanns uppenbarligen kvar 1990, men beskrivningen på sidan låter mer som en beskrivning av Hexagon. Balken Invest köptes upp helt och hållet av AB Pronator år 1992. Så här beskrivs det hela av Christer Jacobsson:

Just det, vi tog Pro- ur Prospector och -nator ur Enator så att det blev Pronator som moderbolag. Det var väl både positivt och negativt med Prospector. Det positiva var väl att det blev större konsultbusiness som vi lyckades vända och få bra effekter av. Det var till att börja med positivt med fastighetsbeståndet som vi fick in som bara steg i värde såhär. Det var också positivt att vi fick på det sättet ett delägande i Balken, som ägde i Företagsfinans och i ABV. Via lite affärer som bland annat Richard Hägglöf gjorde så kom vi att äga över trettio procent av ABV. Vi tillsatte den nya styrelsen i ABV med bland annat flera av dem du känner, Björn Wahlström och Hasse Dahlborg och Carl Axel Linderoth och så vidare. Jag var med i styrelsen där också. Sedan sålde vi ABV till NCC – ja, det blev NCC, vi sålde det till JCC och så det blev NCC – så det var ju en väldigt bra affär. Så långt var allting bra. När jag var VD för Pronator sedan fick vi kritik därför att det var svårt att läsa ut vad vi tjänade pengarna på och vad man skulle värdera oss efter. Affärsvärlden hade något nummer där man skrev, ska man värdera oss efter substansen som vi har i fastighetsbeståndet och finansbolag eller ska vi ta efter avkastningen som vi har i konsultbolag? Då gjorde vi en stor strategisk genomgång av bolaget med hjälp av externa strategikonsulter och tyvärr tog vi fel beslut, om jag får säga det. Vi hade lite olika åsikter inom företaget om vi skulle gå konsultvägen eller fastighetsvägen. De som tyckte som de externa konsulterna att vi skulle gå fastighetsvägen vann och jag menar, jag var VD så jag kan inte skylla ifrån mig, men jag hade hellre gått konsultvägen i det läget. Men i alla fall, så blev det. 1989 sålde vi alltså ut Enator med stor framgång och då kom bland annat IBM in som ägare i det bolaget.

[…]

Vi sålde ut allt. Det var liksom medvetet och likaså i Scandiakonsult sålde vi ut allt och då kom NCC att vara lite delägare i Scandiakonsult. Sedan behöll vi fastigheter och finans och det är ju en annan story, men det var ju inte så lyckosamt 1989, -90 -91 där allting rasade på den sidan, inte på grund av oss men vi drogs ju med.

Vid mitten av 1990-talet bytte Pronator namn till Nordiska Holding AB som senare köptes upp av Matteus Fondkomission. Och hamnade alltså i slutändan på samma ställe som Civic.

Läs mer: AV, AB, DPS,

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Sverker Lindström och Sten Nordin, Vem äger storföretagen,1977
Veckans Affärer 1978 och 1982

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ursprungligen publicerat på Svensson-bloggen.

]]>
http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/ab-foretagsfinans-ett-annorlunda-utvecklingsbolag/feed/ 0 824
Incentive AB – Wallenbergs utvecklingsbolag http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/incentive-ab-wallenbergs-utvecklingsbolag/ http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/incentive-ab-wallenbergs-utvecklingsbolag/#respond Thu, 04 May 2017 15:30:21 +0000 http://15familjer.zaramis.se/?p=822 Läs mer...]]> Inlägget är del 4 av 10 i serien Utvecklingsbolagen

AB Incentive bildades 1961 och förvandlades året efter till ett utvecklingsbolag. Från start kontrollerade familjen Wallenberg bolaget. 1966 kontrollerade man 18% av rösterna, huvudsakligen via personligt ägande och Marianne & Marcus Wallenbergs stiftelse. Efter hand skaffade sig Incentive AB ägarintressen i liknande utvecklingsbolag i andra länder, 10% i Deutsche Beteiligunggesellschaft mbH och 7% i norska A/S Incentive år 1966. 1967 gick man in som delägare i danska Incentive A/S med 10% av rösterna. Företaget ägde också andelar i två andra svenska utvecklingsbolag, 16% i Hexagon AB och 2% i AB Sydinvest.

Redan 1962 köpte AB Incentive de första 4 bolagen. Året efter köptes bl.a. LKB-Produkter AB och Nilsons Maskin AB. 1967 slogs Nilsons ihop med det 1966 köpta AB Carl Engström. Samma år köptes AH Andersson & Co som 1970 slog ihop med det samma år inköpta Tour Agenturer AB till Tour & Andersson. Andra bolag som Incentive kontrollerade år 1983 var bland annat AB Carl Munters, Almex, Misomex, Hesselman, AB Nordströms Linbanor, Diab-Barracuda AB, Skega AB, ABU AB, AB HNJ Intressenter (köpt från Investor i likhet med Nordströms Linbanor och Garphytte Bruk) och AB Orrefors Glasbruk. Från mitten av 1970-talet köptes allt färre bolag in. 1979 hade Incentive total 10 500 anställda och 1983 faktiskt lika många. Lundberg hade då förvärvat aktier som gav 23,9 % av rösterna i bolaget. Wallenbergs kontrollerade 28,8 % främst via Investor och Providentia.

Andra bolag som passerade genom Incentive på 1970-talet och 1980-talet var Johnson Metall AB, Forss Parator AB, AB Garphytte Bruk och Victor Hasselblad AB (köpt från Säfveåns AB) plus ytterligare ett antal. Garphytte Bruk hade hamnat i ekonomiska problem i slutet av 1970-talet på grund av felaktiga investeringar och satsningar. Vid tidpunkten kontrollerades bolaget av AB Investor och Förvaltnings AB Providentia. Dessa två bolag tvingade igenom omfattande rationaliseringar och genomförde en rekonstruktion av AB Garphytte bruk. 1982 var bolagets finanser sunda igen. Garphyttan lade 1984 då ett bud på Incentives dotterbolag Hesselman och köpte detta smatidit som Garphyttan köptes upp av Incentive. Därefter fusionerades Hesselman och Garphyttan med likaledes Incentive-ägda Haldex och fick namnet Haldex AB och börsnoterades några år senare.

I likhet med andra utvecklingsbolag så förvärvade Incentive många bolag men hade betydligt svårare att sälja dem när det var dags:

Incentive genomförde två börsintroduktioner av dotterbolag. År 1981 såldes 39 procent av aktiekapitalet i LKB-produkter. Incentive behöll dock de röststarkare aktierna och låg kvar med aktier motsvarande 81 procent av totala röstetalet. År 1984
börsintroducerades Orrefors. Incentive behöll i detta fall 65 procent av aktiekapitalet, motsvarande lika stor del av röstetalet i Orrefors.

På 1990-talet upphörde bolaget som självständigt utvecklingsbolag:

Slutet för Incentive som utvecklingsbolag inleddes i april 1990 när AB Patricia förvärvade L E Lundbergs AB:s aktiepost om motsvarande knappt 35 procent av totala röstetalet i Incentive. Lundbergs hade under 1980-talets början köpt stora aktieposter i Incentive och därmed tvingat Wallenberg-sfären att utöka sitt innehav för att inte kontrollen skulle övergå till Lundbergs. Efter Patricias förvärv av Lundbergs aktiepost lade sedan ASEA ett bud på samtliga aktier i Incentive, vilket accepterades av samtliga aktieägare. Incentiveaktien drogs sedan tillbaka från börsen men noterades på nytt efter ett år och efter omfattande omstruktureringar, framför allt innefattande
försäljningar av bolag. Incentive lanserades då som en ny, svensk industrikoncern av traditionell typ och utan ambitioner av att vara ett utvecklingsbolag.

Många av bolagen såldes alltså av, LKB-produkter såldes 1986 till Pharmacia AB, AB Carl Munters börsintroducerades 1997 osv. AB Garphytte Bruk heter idag Suzuki-Garphyttan och ägs av Suzuki Metals sen 2009. Orrefors ägs sen 2005 av New Wave Group efter att ha haft lite olika ägare sen Incentive sålde bolaget.

1996 köpte Incentive upp företaget sjukvårdsmaterialföretaget Gambro och två år senare bytte Incentive namn till just Gambro. 2006 blev bolaget ett dotterbolag till Indap AB, ett företag till 50% ägt av private eguityföretaget EQT och till 50% av AB Investor. Bägge bolagen kontrollerade av Wallenberg. Därfter styckades bolaget upp och delades i 3 företag, Gambro Renal Products (dagens Gambro), Gambro Healthcare (numera Diaverum) and Gambro BCT (numera Caridian BCT). 2007 såldes Gambro Healthcare till det brittiska private equitybolaget Bridgepoint.

Idag kontrollerar EQT 51% av AB Gambro.

Läs mer: SVT,

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Årsredovisning Incentive, 1983
Ingemund Hägg (red), Att äga stora företag, 1987
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

]]>
http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/incentive-ab-wallenbergs-utvecklingsbolag/feed/ 0 822
Investment AB Promotion – Handelsbanken http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/investment-ab-promotion-handelsbanken/ http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/investment-ab-promotion-handelsbanken/#respond Thu, 04 May 2017 15:27:07 +0000 http://15familjer.zaramis.se/?p=820 Läs mer...]]> Inlägget är del 3 av 10 i serien Utvecklingsbolagen

Investment AB Promotion grundades år 1962 på initiativ av Svenska Handelsbanken. Det gjordes genom att bolaget AR Bildt & Co ombildades till investmentbolag och bytte namn. Vid grundandet kontrollerade AB Industrivärden 28% av rösterna i bolaget och Handelsbankens pensionsstiftelse tillsammans med pensionstiftelsen vid Gullhögens bruk ytterligare 23%. I AR Bildt & Co fanns redan ett dotterbolag, AB Optimus och direkt som ombildningen gjorts köptes företaget AB Svenska Elektromagneter.

I juni 1963 köptes AB Bil & Truck, ett av dåtidens största bil- och lastbilsförsäljningsbolag i Sverige. Efter förvärvet av Sellbergs i november 1963 hade Promotion på mycket kort tid växt till en relativt stor koncern med knappt 2500 anställda. I november 1964 köptes AB Åsedahus och AB Svenska Tempus. 1965 bland annat Hiab och AB Lindénkranar. Lindénkranar slogs ihop med ett annat bolag som Promotion köpt, Alimak-Verken. Hiab slogs ihop med Forslund & Co till Hiab-Foco. Förvärvstakten ökade därefter rejält, men efter mitten av 1970-talet minskade inköpstakten igen. 1985 gjordes det sista köpet. 1980 hade verkstadsbolaget AB Bacho köpts och då hade Promotion totalt 9 300 anställda. Något som fick en större betydelse för bolaget:

Förvärvet av AB Bacho i september 1980 bör ägnas lite närmare uppmärksamhet. Promotion köpte då 49 procent av aktierna i Bacho av Svenska Cellulosa Aktiebolaget (SCA), ett annat bolag i SHB-sfären. Eftersom Promotion redan tidigare ägde 4 procent av aktierna i Bacho låg nu kontrolien över företaget hos Promotion. 1 februari 1981 såldes sedan dotterbolaget Hiab-Foco, som under en rad av år gått med stora förluster, till dotterbolaget Bacho. Detta trots att den tidigare företagsledningen i Bacho gjort en ekonomisk analys av Hiab-Foco, för ett eventuellt framtida förvärv, men fastställt att företaget inte passade in i Bachos struktur. Senare under 1981 sålde Promotion en del av sitt innehav i Bacho så att innehavet hamnade under 50 procent.

Det innebar att Promotion inte behövde konsolidera Bacho, som gick med kraftig förlust under de närmaste åren, i sin resultaträkning. Promotion kunde fortsätta redovisa positiva resultat?” I slutet av 1985 lämnade sedan Promotion ett bud på samtliga aktier i Bacho, som efter ett ha genomgått kraftiga rationaliseringar och nedskärningar återigen visade positiva resultat. 1 januari 1986 hade Promotion drygt 90 procent av aktierna och resten tvångsinlöstes. 1 början av 1987 bytte Promotion slutligen namn till Investment AB Bacho. De ambitioner som tidigare funnits att vara ett utvecklingsbolag hade nu definitivt övergivits. Promotion, eller Investment
AB Bacho som företaget nu hette, ansåg sig vara ett traditionellt investmentbolag.

Genom avyttringen av majoriteten i Bacho 1981 minskade antalet anställda rejält. Ytterligare avyttringar och nedskärningar åren efter innebar att antalet anställda år 1983 var endast 2 000. 1991 köptes hela bolaget (som då hette Investment AB Bacho) av AB Industrivärden som redan innan varit huvudägare i det börsnoterade bolaget. Det som var Hiab hamnade senare hos de finska bolagen Partek och Kone, Foco blev Hydrauto och 2005 köptes bolaget av Nordhydraulic AB som lade ner det. Nordhydraulic ägdes då av företaget Atle som 2001 köpts upp av Ratos och 3 i. Bahco är utlandsägt och det tidigare bolaget Sellbergs ägs av energibolaget Eon. Bil & Truck är idag en del av Bilia. Alimak och Lindénkranar skildes åt igen senare och Alimak fusionerade år 2001 med holländska Hek. 2007 köptes hela företaget upp av private equity-bolaget Triton. Ägaren innan dess var ett par andra PE-företag, 3i och Ratos.

Läs mer: SDS,

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Årsredovisning Investment AB Promotion 1983

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

]]>
http://15familjer.zaramis.se/2017/05/04/investment-ab-promotion-handelsbanken/feed/ 0 820